"Alla vinner på en neuromedveten kollektivtrafik"
För neurodivergenta kan buller och trängsel bli avgörande hinder. Mo Sarraf forskar om hur staden kan planeras bättre.
Text: Catarina Thepper, först publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 1 2026.
Det kan handla om att försöka bygga bort ljudet från den hårt trafikerade vägen invid busshållplatsen. Eller åtgärder för att minska trängseln på pendeltåget som gör att du får människor mycket nära inpå dig. Det kan också vara insatser för att förbättra informationen vid upprepade förseningar när du står och väntar. Med andra ord upplevelser som stressar de flesta av oss, men som för neurodivergenta personer kan betyda att de är utmattade redan när de kommer till skolan eller jobbet.
– Den här typen av anpassningar kommer inte att utesluta andra grupper, utan troligen göra det bättre för oss alla. Ingen gillar förseningar, trängsel och buller, säger Mo Sarraf, som är arkitekt och har doktorerat i samhällsplanering.
Han arbetar på statliga forskningsinstitutet RISE där han driver tre olika projekt som alla handlar om hur man kan inkludera neurodivergenta personer i samhälls- och stadsplanering. Mo Sarraf är också knuten till KIND, Center of neurodevelopmental disorders vid Karolinska Institutet.
Staden ska fungera för alla
Neurodivergens är ett paraplybegrepp för brett spektrum av variationer i hur den mänskliga hjärnan fungerar, som till exempel autism, adhd och dyslexi. Idag finns mycket lite kunskap om exakt vad i urbana och offentliga miljöer som innebär utmaningar för de här personerna. Enligt Mo Sarraf är forskningen på området mycket begränsad.
– Det är anmärkningsvärt, eftersom forskningen om stadsplanering under 30–40 år har intresserat sig mycket för olika gruppers behov, till exempel skillnader i kön, ålder eller etnicitet. Det finns riktlinjer för att anpassa samhället efter fysiska funktionshinder och för att minska segregering, men perspektivet neurodivergens saknas i stort sett i diskussionerna, säger Mo Sarraf.
En vanlig utgångspunkt i modern stadsplanering, och forskning därom, är att staden ska vara tillgänglig för alla.
– Ansvaret flyttas från den enskilde, men också från specifika samhällssektorer, som hälso- och sjukvården. Att staden ska fungera för alla är en gemensam angelägenhet för hela samhället, för beslutsfattare och samhällsplanerare, säger han.
Därför är det viktigt, menar han, att många olika sektorer involveras i den här sortens forskning. Samarbetet med professor Sven Bölte och andra forskare vid KIND ger Mo Sarraf tillgång till metoder och kunskap som inte finns inom arkitektur och samhällsplanering. Det är också är betydelsefullt för att kunna involvera neurodivergenta personer i forskningen på deras villkor.
Forskningen riktar in sig på barn och unga vuxna, vilket inte är någon slump.
– Möjligheten att använda kollektivtrafiken för att resa vart man vill, när man vill, är viktig för att bygga upp självständighet på väg in i vuxenlivet, säger Mo Sarraf.
Foto: N/ALäs fler spännande artiklar om medicinsk forskning
I Karolinska Institutets populärvetenskapliga tidning Medicinsk Vetenskap kan du läsa fler artiklar om det senaste inom medicinsk forskning. Bli prenumerant!