Tillbaka till framtiden: forskare, lärare och studenter om livet efter pandemin

– När pandemin först slog till så växlade jag över till att labba i princip på heltid. Delvis var det som ett sätt att motivera mina medarbetare att fortsätta sin laborativa forskning. Arbetet kan inte utföras hemifrån och många kände sig stressade inför att ta sig in till arbetet. Flera av mina medarbetare är från andra länder än Sverige och ställde sig frågande till vår svenska strategi att hantera pandemin. Den skilde sig ju mycket från hur andra länder valde att agera. 

Snart blev det svårt att få tag i material för våra försök, som till exempel labbreagenser och olika plastartiklar. Men trots det så påverkades min forskning ändå bara marginellt. Under de första sex månaderna minskade vår produktionstakt bara med cirka tio procent. 

En av förklaringarna till det är att pandemin frigjorde tid till forskningen. Under denna period så ställdes ju alla möten, konferenser och resor in. Dessutom blev vi med tiden allt bättre på att mötas digitalt. 

I dag har vi något av en motsatt situation: vi behöver frigöra tid till att återigen kunna resa och möta andra forskare inom vårt fält. Vi ser en boom i antalet konferenser och seminarier och vill gärna delta i dem vi ser kan vara till nytta.

Marianne Farnebo är forskare vid institutionen för cell- och molekylärbiologi samt institutionen för biovetenskaper och näringslära.

Erik Johnsson, student: ”Det var en stor utmaning att plugga hemma”

– När regeringen kom med sin rekommendation om distansundervisning i mars 2020 så var jag i full färd med att hålla en första introduktionsföreläsning för cirka 80 förväntansfulla studenter. Efter fikapausen så fick jag ge beskedet till studenterna att vi troligen inte skulle ses mer den terminen. Många av dem gick hem övertygade om att kursen inte alls skulle bli av. Men vi satte fart för att hitta sätt att omvandla de praktiska övningar vi planerat till fungerande onlineundervisning. 

Vi hade faktiskt redan planerat att utveckla viss undervisning i digital form. Nu blev vi tvungna att utveckla sätt att även göra de praktiska övningar digitala. Vi jobbade både kvällar och helger för att producera filmer som kunde publiceras i takt med att kursen pågick. Sen hade vi dagliga livesändningar där vi gjorde korta demonstrationer, och hänvisade vidare till de inspelade filmerna och till litteraturen. 

Studenterna blev väldigt tacksamma, särskilt de som inte trott att kursen skulle bli av. Vi fick dock förlänga terminen en bit in i juni för att göra det möjligt för studenter att komma till campus i små grupper för examination. Många träffades redan på egen hand för att träna med varandra eller med familjemedlemmar. De löste verkligen situationen väldigt bra. 

En viktig sak för oss var att examinationen inte fick hålla en lägre nivå än vanligt. De studenter som examinerades i början av pandemin möter ju samma arbetsuppgifter som alla andra. 

Sedan 2020 har vi varierat olika former av hybridundervisningen, i takt med att restriktionerna förändrats.  Och det har faktiskt varit mer utmanande än den drastiska starten av distansundervisningen. Det har inte varit lätt att lägga pusslet av en god tillgång till både lärare och rätt storlek på lokaler alla gånger. 

Nu har vi återgått till campusundervisning och arbetar även med att förnya delar av vårt inspelade material för att det ska hålla en bättre kvalitet. Nu har vi inte lika bråttom vilket gör det enklare och resultatet bättre. Att vi återgått till den praktiska undervisningen tillsammans med studenterna är viktigt eftersom de ska möta patienter efter utbildningen och även behöver träna på det mänskliga mötet.

Linda Ekenros är lärare vid fysioterapeutprogrammet vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle.

Grace Marshall, masterstudent: ”Vi lärde känna Stockholm bättre tack vare pandemin”

– Jag har mött flera svenskar som sagt att de tycker synd om mig för att jag flyttade hit mitt under en pandemi. Men det finns inget annat land jag hellre hade varit i under denna period. Mina vänner hemma i England hade en betydligt svårare vardag att hantera än mig. 

När min masterutbildning startade höstterminen 2021 så kunde vi välja mellan distansutbildning eller föreläsningar på plats. Eftersom jag då arbetade för en ideell organisation i Holland så valde jag att stanna kvar där för att fortsätta hjälpa dem. Så tack vare den flexibla studiestarten kunde jag följa föreläsningarna på distans från Holland hela september. 

Efter flytten till Stockholm så hann jag delta i föreläsningar på campus under tre veckor innan restriktionerna skärptes igen. Den korta tiden gjorde det svårare att hinna lära känna mina klasskompisar. Men eftersom de flesta är rätt utåtriktade och sociala så fungerade det ändå väl. Ofta träffades vi på olika caféer i stan för att plugga. Att vi inte var bundna till campus gjorde faktiskt att vi lärde känna Stockholm bättre. 

Svårare var det att lyckas lära känna lärarna på utbildningen, eftersom vi inte träffade dem på andra sätt än online. Jag är dock imponerad av deras förmåga att ställa om undervisningen till onlineundervisning. Men jag saknade att kunna prata med dem i samma rum som vid en fysisk lektion. Visst går det att ställa frågor även under en onlineundervisning, men det ger antingen ett större avbrott eller så kommer svaret ofta långt senare.

Vår masterutbildning inleddes med två av de svåraste momenten på utbildningen, och det hade varit enklare att ta till sig och förstå om de hade varit på campus. 

Nu arbetar jag med mitt examensarbete så det finns ingen anledning att återvända till campus. Efter det vill jag gärna stanna kvar i Stockholm, även om min mamma ständigt skickar jobbannonser från London.

Grace Marshall, masterstudent i Bioentrepreneurship.

Ujjwal Neogi, forskare: ”Vi ställde om all vår forskning för att fokusera på covid-19”