Mikael Wiehe om livet med en hörselskada
Mikael Wiehes hörselskada påverkar både honom själv och omgivningen. Han uppträder numera helst ensam och restaurangbesök fungerar bara om ljudmiljön är den rätta. Denna artikel är en del av ett fördjupningstema från KI:s populärvetenskapliga tidning Medicinsk Vetenskap.
Namn: Mikael Wiehe
Ålder: 77 år.
Gör: Svensk artist som har stått på scenen sedan 1960-talet och gett ut nära 50 skivor, både som soloartist, i olika artistsamarbeten (bland annat med Björn Afzelius) och i olika band (bland annat Hoola Bandoola band). Har översatt Bob Dylan till svenska.
Text: Annika Lund, för Medicinsk Vetenskap nr 2, 2023 | Tema: Hörselnedsättning
”Jag förstod att jag hade nedsatt hörsel när jag var 64 år. Då tyckte mina döttrar att jag sa ”va” väldigt ofta kring middagsbordet. Jag sökte vård och det visade sig att jag hade ett diskantfall, alltså svårt att höra ljusare röster, som mina döttrars.
Sedan dess har jag hörapparat i båda öronen. De fungerar bra, jag kan prata i telefon och lyssna på musik. Men i vissa miljöer är det kört, som i viss krogmiljö eller på en fest där alla pratar i munnen på varandra. Jag har blivit expert på att hitta restauranger med mycket gardiner och andra textilier som tar upp bakgrundsljud. Häromdagen åt jag på ett ställe där jag inte sa ”va” en enda gång under hela kvällen. Varken maten eller inredningen var särskilt spännande, men jag kommer ändå gå dit igen.
Med ett särskilt hörselhjälpmedel kan jag spela musik med ett helt band. Då sätter man mikrofoner på varje instrument och via hörlurar får jag en ljudmix som är anpassad till det jag behöver höra. Men jag tycker man kommer så långt från publiken med den tekniken, jag hör bara instrumenten, inte publiken. Så numera föredrar jag att uppträda ensam, med endast min gitarr och hörapparater som enda hjälpmedel.
Det har aldrig klarnat om min hörselskada beror på att jag har jobbat så mycket med musik eller om det är en åldersgrej. Även min pappa tappade hörseln när han blev äldre. Han hade hörapparater men de fungerade inte bra. För att prata med honom fick man skrika rätt in hans öra, det var jobbigt för alla.
Jag är allmänt irriterad på min hörselskada. Jag har ett handikapp och det är störande för mig men också för folk omkring mig. Mina barnbarn tacklar detta allra bäst – de bara konstaterar att morfar inte har hört och säger samma sak en gång till, fast de tar i lite. Då brukar det gå bra.”