Varför blir vissa personer med depression inte bättre trots behandling?
Depression är en av de vanligaste psykiska sjukdomarna, och vissa personer blir bättre av läkemedel eller psykologisk behandling. Men för andra fungerar inte behandlingen, även efter att flera olika alternativ har prövats.
Denna mer långvariga och svårbehandlade form kallas behandlingsresistent depression (TRD från engelskans Treatment-Resistant Depression). Personer med TRD har ofta mer uttalade och långvariga symtom, sämre livskvalitet och fler fysiska hälsoproblem än andra med depression.
Vi vet dock fortfarande ganska lite om varför vissa utvecklar TRD medan andra tillfrisknar med behandling. I en ny avhandling från Karolinska Institutet har doktorand Ying Xiong vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik undersökt behandlingsresistent depression (TRD) genom att kombinera data från genetik, nationella hälsoregister och enkäter om negativa barndomsupplevelser. Hennes mål var att få en bättre förståelse för de genetiska och miljömässiga faktorer som bidrar till TRD, samt hur vi kan identifiera och stötta dessa patienter i ett tidigare skede.
Vad är de viktigaste resultaten i din avhandling?
–Vi fann att genetik spelar en roll, där personer med TRD hade en högre genetisk risk för allvarliga psykiska sjukdomar (som bipolär sjukdom och schizofreni), vilket tyder på att TRD har en starkare genetisk grund än vanlig depression. Vi såg också att TRD och andra hälsoproblem förekommer inom familjer. Personer med TRD hade fler psykiatriska (som ångest, ADHD) och fysiska hälsoproblem (som diabetes, hjärt-kärlsjukdomar) än både individer utan depression och de med depression som inte är behandlingsresistenta. Deras anhöriga hade också en ökad sannolikhet att ha TRD eller andra psykiska tillstånd samt sjukdomar som påverkar hjärt-kärlhälsa eller ämnesomsättning, vilket tyder på att gemensamma genetiska eller miljömässiga faktorer spelar in. Vi såg också att barndomstrauman spelar roll – negativa barndomsupplevelser som övergrepp eller bristande omsorg var tydligt kopplade till en högre risk för TRD, även när vi tog hänsyn till familjebakgrund, vilket visar att tidiga trauman kan bidra till sårbarhet för TRD oberoende av delade familjefaktorer. Sammanfattningsvis visar min avhandling att TRD inte bara är en mer envis form av depression, utan kan vara ett eget tillstånd med unika genetiska och miljömässiga faktorer. Denna kunskap kan förhoppningsvis hjälpa oss att förbättra diagnostik och tidig upptäckt, samt skapa mer individanpassade behandlingsplaner baserade på genetiska och kliniska profiler, och utveckla förebyggande och stödjande insatser.
Varför blev du intresserad av det här ämnet?
–Jag har länge varit intresserad av psykiatriska sjukdomar, särskilt depression, eftersom den drabbar så många människor och ändå är svår att helt förstå. I början av min forskarutbildning insåg jag att många patienter inte får tillräcklig symtomlindring eller upplever att de blir bättre, trots att det finns många olika behandlingsstrategier. Det fick mig att fundera på om denna svårbehandlade form av depression kan vara kopplad till specifika biologiska eller kliniska faktorer. Den frågan ledde mig till att studera behandlingsresistent depression, där jag kunde kombinera mitt intresse för genetik och epidemiologi för att undersöka varför vissa har svårt att bli bättre, och hur vi kan identifiera dem tidigare och ge dem bättre stöd.
Vad tycker du bör göras i framtidens hälso- och sjukvård och forskningen?
–Vi ser redan att framtidens vård vid depression rör sig mot precisionspsykiatri, ett tillvägagångssätt som använder genetik, medicinsk historik och livserfarenheter för att vägleda behandlingen. I takt med att teknologin utvecklas och genetisk testning blir mer tillgänglig hoppas jag att det kommer bli möjligt att förutsäga vilka som löper risk att utveckla TRD redan vid diagnos av depression, och därmed kunna erbjuda mer ändamålsenlig behandling från början.