Intervju: Ole Petter Ottersen om att bli ny rektor för Karolinska Institutet

Efter ett krisdrabbat år, då en stor del av arbetet har ägnats åt åtgärdsprogram i spåren av Macchiarini-ärendet, är det många som väntar på en nystart. Den blivande rektorn är både ödmjuk och fylld av optimism.

– Nu måste man sörja för att använda krisen till något positivt och lära sig av den. Jag hade inte tagit jobbet om jag inte trodde att krisen också kan få positiva följder, säger Ole Petter Ottersen.

Han är noga med att betona den vikarierande rektorns insatser och att det betyder mycket att få samarbeta med Karin Dahlman-Wright som prorektor.

Men från första dagen på nya jobbet kommer han också att sätta flera nya frågor högst på agendan. Den första handlar om arbetsglädje.

– Frågan om hur man skapar arbetsglädje i en organisation som har haft stora utmaningar upptar mig väldigt mycket, och jag är inställd på att diskutera den med ledning, dekaner och institutioner. Det sker så många fantastiska ting på Karolinska Institutet, inte minst med alla nya byggnader och möjligheter som växer fram. Men jag tror likväl att excellens i verksamheten måste balanseras mot excellens i att skapa en god arbetskultur och en god etisk beredskap, då tror jag att det här universitetet har en fantastisk framtid, säger Ole Petter Ottersen.

Ledaruppdrag i Norge och internationellt

Han har en gedigen akademisk karriär på sitt cv och stor erfarenhet av att vara ledare både i Norge och internationellt. Han är läkare, professor i medicin, hjärnforskare, och sedan 2009 rektor vid Oslo universitet.

Man kan säga att Ole Petter Ottersen gjort en klassisk ledarkarriär inom sitt eget Alma mater, som tidigare chef för Anatomisk Institutt, forskningsdekan vid Medisinske Fakultet, och som chef för ett av Norges första Centres of Excellence, Centre for Molecular Biology and Neuroscience.

På det viset liknar han tidigare KI-rektorer. Men det som skiljer honom från sina föregångare på KI är att han nu blir rektor för ett annat universitet än det han är ”uppvuxen” på.

Ole Petter Ottersen har erfarenhet av att leda internationella universitetsutvärderingar och har varit ordförande i panelen för Advanced Grants i European Research Council (ERC), samt är ordförande och ledamot i det nyetablerade europeiska universitetsnätverket, The Guild of Research Intensive Universities. Bland många uppdrag.

Ändå så tillstår han att det blir en svårt brant uppförsbacke att ta sig an sitt nya rektorsskap vid Karolinska Institutet; han ska hem och sommarplugga svensk lagstiftning, regelverk för myndighetsstyrning liksom villkor för högskole- och universitetssektorn i Sverige. Men också successivt lära känna en helt ny organisation.

Hur tänker du skapa förtroende hos medarbetarna?

– Jag har en stor tro på att vara uppriktig och lyhörd, det är nog det viktigaste. Men också att ha en tydlig vision om vart organisationen är på väg, säger Ole Petter Ottersen.

Samverkan och utbildning fokusfrågor

De prioriterade frågorna utöver arbetsglädje har han tidigare proklamerat i sin programförklaring för Karolinska Institutet när han fortfarande var på förslag som den enda slutkandidaten till rektorsposten. Nu nämner han särskilt tre av dem:

– Det viktigaste är hur man ska få det allra bästa samarbetet mellan Karolinska Institutet, sjukhuset och landstinget. Jag gläds över att Akademiska stråket snart blir färdigt så att Solnavägen inte längre utgör en barriär mellan universitetet och Karolinska Universitetssjukhuset. Och så är det inget tvivel om saken att man bör få de båda campus i Flemingsberg och Solna att fungera bra ihop. Jag vill också se till att utbildningen får högre status än den har i dag. Karolinska Institutet har som mål att vara ett världsledande forskningsuniversitet och bör också ha som mål att vara på topp inom utbildningen.

Oslo universitet har åtta fakulteter, vad blir skillnaden i att leda ett renodlat medicinskt universitet?

– Det är överraskande hur många av KI:s utmaningar liknar dem vi har i Oslo. Där har vi på samma sätt skapat samarbete mellan Regional Health Authority, motsvarande landstinget, och universitetet. Vi har också ägnat åt oss åt att stärka utbildningen. Så även om Karolinska Institutet är ett helt annat universitet, så har jag erfarenhet av liknande utmaningar. Men det är klart att det är stor uppgift som kräver att jag skaffar mig en god förståelse för organisationen.

Ole Petter Ottersen påpekar att även om KI är ett medicinskt universitet kommer han att verka för större tvärvetenskaplighet. Han ser gärna ett tätare och bredare samarbete med KTH, Stockholms universitet och Uppsala universitet, och andra svenska universitet, och inte minst ett stärkt nordiskt samarbete inom medicin.

På vilket sätt vill du stärka utbildningen?

– Jag menar att det måste vara hög status att undervisa på ett framstående universitet som Karolinska Institutet, och att man har examensformer som i sig är en del av lärandeprocessen, att man går igenom utbildningsprogrammen och ser hur examensformerna kan ge större utbyte för studenterna. Digital examen är något som studenter ofta själva efterlyser, och vi har arbetat väldigt mycket med det hos oss. Jag vet inte hur långt KI har kommit, men det är ett viktigt område att satsa på.

Varför befinner sig utbildningen ofta i skuggan av forskningen?

– Alla universitet värdesätter forskningen högre för att den ger större meritering. Men att öka statusen för utbildningen kommer att ge bättre utfall även för forskningen. Båda verksamhetsområden tjänar på det, vi rekryterar ju en stor del av våra forskare från våra egna studenter, och det är nyttigt att ha med studenterna i forskningen så långt det är möjligt, säger Ole Petter Ottersen.

Han har själv undervisat i över 30 år och är en högt citerad forskare inom sitt forskningsområde.

– Jag tycker att kombinationen är inspirerande, det är fantastiskt att forska och att kommunicera forskningsresultat till studenter och att få deras respons. Det är inte utan grund att utbildning och forskning hör samman, de två är inte rivaler.

Flitig bloggare och samhällsdebattör

Sin egen forskning har han ägnat åt hjärnan, signalsubstanser som handlar om hur nervceller ”snacker” med varandra. Han har också forskat om hur vatten transporteras i hjärnan.

Men han har även fokus på ett helt annat forskningsområde:

– Jag är väldigt intresserad av global hälsa och har lett The Lancet-University of Oslo Commission on Global Governance for Health som har tittat på hälsoolikheter runt om i världen och vilka mekanismer som styr det.

Ole Petter Ottersen är känd för att vara en flitig bloggare och samhällsdebattör i Norge. Han anser att forskningspolitiken bör fungera med viss konsistens. Han talar ofta om vikten av långsiktighet och uthållighet som en förutsättning för forskningsframgångar, liksom om behovet av många starka forskningsfinansiärer och högre basanslag för universiteten.

– Forskning tar tid och det tar ibland upp till tio femton år innan man kommer fram till målet i sin problemformulering. Finansieringen styrs väldigt mycket av det som uppfattas som mer eller mindre akuta behov och man måste vara försiktig med att hela tiden ändra målbilden för forskningsfinansieringen.

Han sticker också ut hakan i frågan om huruvida universitet bör rekrytera forskare på toppen av sin karriär eller lägga resurserna på unga forskare efter doktorsgrad och på postdoc-nivå, genom att skapa karriärvägar internt som gör universitetet attraktivt.

– Det har jag sagt länge, med utgångspunkt från Oslo universitet, att det bästa sättet att rekrytera är att sikta in sig på yngre talanger. Det tror jag är en god rekryteringsstrategi och också att det är möjligt att bygga upp starka ämnesområden på det viset.

Sista frågan för intervjun får bli vilket motto Karolinska Insititutet bör ha, om nu Oslo universitet har ”We are reaching for the stars”. Men han låter det vara osagt.

– Det är inte upp till mig som rektor att bestämma universitetets motto. Men ett motto kan gärna peka på ambitionerna, för höga ambitioner är den viktigaste drivkraften för excellens – eller frontlinjeforskning som jag tycker är ett bättre begrepp. Men ambitionerna måste vara realistiska och kan bara nås genom att bygga sten för sten – inte genom att ta genvägar. Jag tycker att det är bra att ha ambitionen att försöka nå upp ända upp till stjärnorna, att anstränga sig för att nå lite längre än vad som är möjligt.

Text: Madeleine Svärd Huss

Foto: Gustav Mårtensson