Aptitsänkare ritar om kartan

Vanligt att möta fördomar

Okunskapen finns även i vården. Anne Christenson, som är fysioterapeut på Centrum för obesitas i Stockholm, får höra om detta direkt från sina patienter.  

– En del är rent förfärligt, som när patienter nekas vård på grund av sin obesitas. Det kan handla om att någon söker vård för smärtor i ett knä, men problemet blir inte ens utrett. Istället säger läkaren att smärtan kommer gå över av sig själv om personen går ned i vikt. En läkare rådde sin patient att bara dricka vatten i fyra veckor för att gå ned i vikt, en annan patient fick oönskade kostråd medan hon låg i en gynstol, berättar Anne Christenson.  

Det saknas forskning som beskriver hur ofta den svenska vården ger den här typen av bemötande. Patientorganisationen för obesitas försöker sätta siffror på problemet via årliga webbenkäter med sina medlemmar. Deras Bemötanderapport från 2025, där nära 1 300 personer svarade, visar ungefär samma som den brukar: En majoritet möter fördomar, skuldbeläggande och okunskap från vårdpersonal. Många får höra att de väger för mycket trots att de sökt vård för något annat – men kommentarerna leder ändå inte till något erbjudande om behandling för obesitas. 

– När jag utbildar vårdpersonal brukar jag dra paralleller till hur vi gör när vi har mätt upp ett högt blodtryck. Vi skulle aldrig säga ”det kan vara farligt, du kan få stroke eller hjärtinfarkt, gå hem och sänk ditt blodtryck”. Men när det handlar om obesitas är det bemötandet vanligt. Patienterna väntas behandla sig själva, säger Anne Christenson.   

I medier kan artiklar om obesitas bildsättas med flottiga hamburgare eller pizzor. Vikt- 
nedgång kan beskrivas som något enkelt, där en snabb kostomläggning eller raska promenader kan ge stort resultat. Det ger näring åt idén att obesitas beror på bristande kunskap om hur man äter eller allmän slapphet. Den bilden är så starkt förankrad att även en del patienter skuldbelägger sig själva, berättar Anne Christenson.  

– Vi har patienter som faller i tårar och berättar att de under decennier levt med känslan av att de borde ha kunnat bättre. Först när de med hjälp av läkemedel eller kirurgi får uppleva hur det är att bli mätt på en normal portion förstår de skillnaden. De blir starkt berörda när de inser att de har haft samma fördomar som alla andra, säger hon. 

Många orsaker bakom obesitas

Obesitas beror alltid på att intaget av energi är större än åtgången. Det låter enkelt, men sjukdomen är mycket komplex – och heterogen. Hos de 1,4 miljoner vuxna som har sjukdomen finns många orsaker till en rubbad energibalans. 

Genetik spelar en stor roll. Ärftlighet förklarar mellan 40 och 70 procent av risken för sjukdomen. Ofta berättar patienterna om en stor hunger, tankar fyllda av ett ständigt matbrus och en upptagenhet av att få äta och bli mätt. Ätbeteendet kan visa sig vid låg ålder.  

– Det finns studier på bebisar som visar tydliga skillnader i hur matsökande de är, hur mycket de äter under amning och hur snabbt de blir hungriga igen. Och barn som växer upp i samma familj kan ha olika ätbeteende. Det ena blir mätt av en normalstor portion, det andra vill ha påfyllning flera gånger och äter lika mycket som en vuxen, säger Anne Christenson.  

Sjukdomen är överrepresenterad i vissa grupper. Att skapa ett liv med regelbundna, hälsosamma måltider kräver resurser, av olika slag. Personer med adhd eller autism kan ha svårt att få till den planering som krävs. I andra fall kanske det är plånboken som är för tunn eller orken som tryter. I ett pressat liv med låga inkomster och besvärliga arbetstider kan den enda möjliga vägen vara att fylla frysen med snabbpizza. Obesitas är vanligare hos personer i socioekonomisk utsatthet. Det är också i den gruppen som sjukdomen ökar mest. 

Vissa psykiatriska läkemedel kan ge en starkt ökad aptit. Därutöver är stress och sömnbrist självständiga riskfaktorer för obesitas. Vid stress bildar kroppen mer kortisol, som kan öka hungerkänslor. Vidare har alkohol högt energiinnehåll och kan påverka förbränningen av energi – och hur man äter. 

Det är väldigt svårt att behålla den nya vikten utan stöd av kirurgi eller läkemedel. Daniel Andersson, som forskar vid institutionen för medicin, Huddinge, vid Karolinska Institutet, förklarar att det har att göra med kroppens ”viktminne”. Själva viktnedgången ökar känslan av hunger.  

– När man går upp i vikt ökar fettcellerna i både antal och storlek. När man går ned i vikt finns alla fettceller kvar, men storleken har krympt. Fettcellerna kämpar mycket hårt för att komma tillbaka till sin största storlek. Hormoner från både fettväv och tarm är delaktiga i den signalering som skapar stark hunger, säger Daniel Andersson. 

De nya, aptitreglerande läkemedlen, GLP-1-analogerna, efterliknar de tarmhormoner som frisätts i slutet av en måltid för att skapa en känsla av mättnad. Obesitaskirurgi skapar samma effekter. 

– När man förändrar hormonbilden får man inte längre samma sug efter mat. Det sker redan första dygnet efter en gastric bypass-operation, innan någon viktnedgång skett. Förenklat kan man säga att operationen gör att patientens hjärna reagerar på mat så som en normalviktig person gör, säger Daniel Andersson.  

Den som går ned i vikt med hjälp av läke­-medel eller kirurgi får ett mycket svagare hungerpåslag till följd av viktnedgången. Det gör däremot inte den som kämpar med kostomläggning.  

Oberoende av hur mycket fettväv man har kan man ha en tendens till små eller stora fettceller, där de stora är kopplade till typ 2-diabetes och höga blodfetter. Det är en del av förklaringen till varför risken för följdsjukdomar varierar mellan personer som har obesitas. De stora fettcellerna är sämre på att lagra triglycerider, de fettmolekyler som omsätts när kroppen behöver extra energi. Fettväv med stora fettceller matar ut triglycerider hela tiden, även när kroppens övriga delar inte behöver den extraenergin. Det ger för mycket fett i blodet och högre fettinlagring i andra delar av kroppen, som i levern eller musklerna. 

– Att ha stora fettceller är kopplat till olika metabola komplikationer, som till exempel insulinresistens, vilket är en central riskfaktor för många sjukdomar, som till exempel cancer. Stora fettceller är också kopplat till en låggradig inflammation i fettväven. Att ha kronisk, låggradig inflammation i kroppen är en riskfaktor för mycket, som till exempel cancerutveckling, säger Daniel Andersson. 

Risk för följdsjukdomar minskar

Att gå ned i vikt minskar risken för följdsjukdomar. Efter obesitaskirurgi slipper fyra av tio med högt blodtryck att ta sådana mediciner, och sex av tio med typ 2-diabetes tillfrisknar. Risken för stroke och hjärtinfarkt dyker brant, liksom för risken för att utveckla hjärtsvikt. Det finns fler goda hälsoeffekter.  

Läkemedlen har liknande effekter. Hittills finns studier som visar hälsovinster för till exempel typ 2-diabetes och hjärtkärlsjukdomar, som stroke och hjärtinfarkt. Förenklat kan man säga att ju större viktnedgång läkemedlet ger, desto mer förbättras övriga hälsoparametrar.  

 Flera nya läkemedel väntas bli godkända under de kommande åren. I USA finns redan tablettversioner av läkemedel som nu måste ges via en spruta, som måste kylförvaras. I godkännandekön finns också mediciner med (förhoppningsvis) färre biverkningar än de befintliga, där huvudvärk, diarré, förstoppning och illamående kan förekomma, liksom förlust av muskelmassa. Några av de kommande läkemedlen är nischade mot olika följdsjukdomar, som till exempel fettlever. 

– Jag tror att vi framöver tydligare kommer behandla obesitas för att uppnå hälsa, inte för att uppnå en viss procents viktnedgång. Vi kommer vägledas av om patienten har hjärtsjukdom, fettlever, PCOS eller något annat och välja det preparat som är mest lämpat för just det, säger Ylva Trolle Lagerros.