Vägledning in i vuxenlivet vid autism och adhd – med rätt stöd blir det lättare
Att bli vuxen är svårt för de flesta, men vid autism och andra utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar kan steget ut i vuxenlivet vara särskilt utmanande. I sin avhandling har forskaren Maria Löthberg på KIND (Center of Neurodevelopmental Disorders at KI) undersökt hur insatsen boendestöd kan utvecklas för att bättre möta dessa ungas behov.
-Jag kunde bland annat se att programmet TRANSITON var ett effektivt verktyg för att göra insatsen mer individanpassad och höja deltagarnas delaktighet.
Att flytta hemifrån, börja jobba eller studera och skapa nya relationer är exempel på förändringar som kräver mycket av den unga vuxna. Vid autism, adhd eller andra utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar kan övergången innebära extra svårigheter, och allt fler får idag boendestöd, en kommunal insats för att underlätta vardagen. Men hur ser stödet egentligen ut och fungerar det som det är tänkt? Kan programmet TRANSITION bidra till ett mer individanpassat stöd? Det ville boendestödjare Maria Löthberg ta reda på i sin doktorsavhanding där hon bland annat intervjuat både boendestödjare och unga vuxna.
– Boendestöd är en komplex insats, och jag har sett både den potential som finns i insatsen, men också hinder. Jag hoppas att den här avhandlingen kan bidra med kunskap som kan ge unga ett kvalitativt och mer individanpassat stöd, säger Maria Löthberg.
Fyra studier – en helhetsbild
Avhandlingen består av fyra studier. Den första visar hur boendestöd ofta formas av praktiska och organisatoriska villkor, snarare än de ungas behov. Många boendestödjare efterlyste också mer kunskap om autism och adhd och uttryckte en vilja att kunna ge bättre anpassat stöd.
I den andra studien testades programmet TRANSITION.
-Det är ett program som vi utvecklat på KIND, berättar Maria Löthberg. Den unga vuxna och boendestödjaren tar del av information om olika livsområden och sätter sedan tillsammans upp konkreta mål inom valda livsområden, och börjar ta steg mot målen. Många upplevde positiva förändringar i sitt dagliga liv, som att de fått bättre struktur i vardagen, blivit mer aktiva socialt eller börjat studera, berättar Maria.
Den tredje studien handlade om boendestöd på distans. Här framkom att boendestödjarna var mer positiva än de unga.
– Många unga påtalade vikten av att faktiskt träffa en person, och relationen till boendestödjaren är ofta avgörande för att stödet ska fungera, säger Maria Löthberg.
I den sista studien skapade unga vuxna och boendestödjare tillsammans guiden ”Utformning av mitt boendestöd”.
– Det var otroligt roligt att samskapa materialet. Många lyfte att just det faktum att det var framtaget tillsammans med andra unga gjorde guiden extra värdefull, säger Maria.
Resultatet blev bland annat en förbättrad arbetsrelation, och en ökad livskvalitet hos flera av de unga vuxna som använde guiden.
Vad händer nu?
I dagsläget används TRANSITION-programmet och guiden främst inom forskningen, men Maria Löthberg hoppas att de snart ska kunna implementeras inom till exempel habiliteringen.
-Material och program finns, och nu vet vi att det fungerar. Nästa steg är att få kommuner och andra aktörer intresserade. Jag hoppas också att boendestödjarnas påtalade behov av utbildning om autism och adhd är något som kommunerna kan erbjuda sina medarbetare, liksom strukturerad handledning som i TRANSITION. Det tror jag skulle göra boendestöd till en mer individanpassad och funktionell insats för unga vuxna med boendestöd.
Tips & lärdomar
- Fråga om boendestöd. Kommunens socialtjänst kan berätta vad som finns där ni bor.
- Fråga efter delaktighet. I arbetet togs en guide fram där den unga själv fick beskriva hur hen vill ha sitt stöd. Att få samtala om vad man behöver ökade känslan av att bli lyssnad på och förbättrade både relationen till boendestödjaren och livskvaliteten.
- Be om tydlighet. Strukturerade arbetssätt kan göra stor skillnad. Fråga om det finns verktyg eller program som till exempel TRANSITION.
- Värna relationen. En trygg kontaktperson är ofta avgörande för att stödet ska fungera. Att kunna få stöd på distans (t.ex. via videosamtal) kan vara ett bra komplement, men det är viktigt att också träffas ibland.