Ole Petter Ottersen om tiden som KI:s rektor - och dagen han särskilt minns

Text: Cecilia Odlind

Det var den 11 mars 2020 som generalsekreteraren för Världshälsoorganisationen (WHO), Tedros Adhanom Ghebreyesus, meddelade att spridningen av covid-19 skulle klassas som en pandemi.

– Då förstod jag att vi som arbetar på Karolinska Institutet skulle vara tvungna att lägga mycket pågående arbete och planer åt sidan och ställa om både forskningen och utbildningen. Våra forskare och studenter visade stor flexibilitet och kreativitet för att vi skulle kunna bedriva en bra verksamhet trots omständigheterna – men var också mycket snabba att starta nya projekt i internationella samarbeten för att öka kunskapen om det nya coronaviruset och effekterna av det. Många av våra forskare var också viktiga i informations- och kunskapsspridning i media, säger Ole Petter Ottersen.

I dag ser vi resultatet av allt som är gjort, fortsätter han, exempelvis det nya Centrum för hälsokriser som nu är etablerat och har startat arbetet för att hela samhället ska vara bättre förberett inför nästa pandemi. Nästan 200 000 har gått den e-utbildning som universitetet tog fram. Och under denna tid har forskare vid Karolinska Institutet varit med på över 1 400 vetenskapliga artiklar om covid-19, många har gjorts i samarbete med partnersjukhus i regionen.

Hur skiljer sig KI nu från det KI du tillträdde 2017?

– Jag är visserligen partisk, men jag tycker att vi har en stark kraft i organisationen just nu och KI producerar ny kunskap på hög nivå. Det finns ett engelskt talesätt som lyder Every cloud has a silver lining – även om pandemin var en mycket tragisk hälsokris så har den fört med sig flera positiva effekter, inte minst pekat på den oerhörda betydelsen av den kunskap som forskningen,  inte minst medicinsk grundforskning, kan bidra med. Utvecklingen av life science som skett under dessa år är också fantastisk. Nu finns runt 140 bolag i närområdet och 15 lyftkranar. När jag kom hit var det tvärtom!

Har det funnits stunder då du velat ge upp?

– Nej, nej, nej. Absolut inte.

Vad hade du gjort om du hade fått mer tid på dig som rektor?

– Då hade jag fortsatt att arbeta med att få ihop KI till ett universitet med större vi-känsla, som vi var på gång att arbeta med när pandemin kom emellan. Både den kliniska forskningen och den experimentella grundforskningen kräver mer och mer resurser och en viktig utmaning är att säkra finansieringen framöver. Samtidigt tycker jag att utbildningen nu behöver stärkas. Också här krävs mer resurser och en tydligare koppling till forskningen.

Vad har upprört dig mest?

– Under min tid som rektor har jag upprepade gånger protesterat mot fängslandet av den svensk-iranske läkaren och forskaren i katastrofmedicin, KI-alumnen Ahmadreza Djalali i Iran. Efter valet skickade jag ett brev till den nytillträdda svenska regeringen, genom utrikesdepartementet, med en uppmaning att intensifiera arbetet med att påverka Iran för att respektera grundläggande mänskliga rättigheter och rättssäkerhet och släppa Ahmadreza Djalali fri. Behandlingen av honom – och av personer som sitter fängslade på liknande sätt – är inte bara ett oerhört övergrepp mot de enskilda och deras anhöriga. Det är också en direkt attack mot grundläggande demokratiska värderingar och den akademiska friheten.

Om du hade fått ge dig själv ett råd första dagen på KI, vad hade det varit?

– Jag hade gärna velat vara mer ute på institutionerna för att få närmare kontakt med verksamheten.

Vad är största skillnaden mellan arbetsmentaliteten i ditt hemland Norge och Sverige?

– Jag har ingen evidens för det men jag upplever nog att det tar längre tid att förankra beslut i Sverige.

Har det lett till att du känt frustration?

– Nej, då skulle jag inte kunna ha det här jobbet. Jag har accepterat att förändringar i en akademisk organisation tar tid, jag tror faktiskt också att man på sikt kan spara tid på bottom up-processer för man undviker konflikter som kan uppstå i efterhand. Det är något jag har lärt mig.

Vad ska du göra nu?

– Det är ännu inte klart. Jag letar efter uppdrag med globalt fokus men ska samtidigt försöka ta upp grundforskningen igen. Jag är ju hjärnforskare. Jag brinner för att den medicinska forskningen ska komma till nytta för människor i hela världen, inte bara oss här i Sverige. Efter 28 februari kommer min bas att vara vid Universitetet i Oslo – mitt alma mater.

När har du varit särskilt stolt över KI?

– Jag är stolt över KI varje dag. Jag får så mycket positiv återkoppling, inte minst kring vad våra forskare och anställda har bidragit med under pandemin.