Publicerad: 2016-05-30 10:20 | Uppdaterad: 2024-12-06 18:27

Eva Hellström Lindberg: ”Rosten tar inte någon längre”

En okänd blodsjukdom plågade flera av Eva Hellström Lindbergs patienter. Trettio år senare vet hon mer och kan hjälpa de drabbade betydligt bättre.

Namn: Eva Hellström Lindberg
Titel: Professor i hematologi vid institutionen för medicin, Huddinge, samt överläkare vid Hematologiskt Centrum, Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge.

Eva Hellström Lindberg. Photo: Annika af Klercker
Eva Hellström Lindberg. Foto: Annika af Klercker

Berättat för Anders Nilsson, först publicerat i tidskriften Medicinsk Vetenskap nummer 2, 2016.

”Jag var den yngsta vikarierande underläkaren och skulle under normala omständigheter inte släppts fram att forska på egen hand. Men överläkarna på kliniken sysslade helst med riktig blodcancer, som var ett prestigeområde. De patienter med konstiga blodvärden som jag grubblade över var mina äldre kollegor inte lika intresserade av. Så de lät mig hållas.

Det var på Hematologen på Huddinge sjukhus i mitten av 1980-talet som jag träffade dessa patienter och började fundera över deras okända blodsjukdom. Man visste i stort sett ingenting om den, bara att det uppenbarligen var något fel på benmärgen. Det väckte min nyfikenhet – och kom att bli avgörande för hela min forskarbana. Fortfarande, mer än trettio år senare, forskar jag om denna sjukdom.

En av patienterna var en mycket vänlig och tålmodig farbror – jag minns honom som väldigt gammal fast han nog bara var lite äldre än jag är nu. Han kom till oss för blodtransfusion var tionde dag och jag såg honom långsamt bli allt tröttare och gråare. Transfusionerna var livsnödvändiga, men också livshotande, eftersom de med tiden ledde till ett enormt järnöverskott. Många patienter, däribland denna farbror, dog till slut av järnförgiftning. Jag minns överläkarens kärva ord: ’Rosten tog honom.’

Jag upptäckte att jag inte var helt ensam om mitt intresse. På andra håll i världen hade andra forskare också fått upp ögonen för samma sjukdom. Den fick så småningom namnet myelodysplastiskt syndrom och är egentligen en hel grupp sjukdomar. Med gemensamma ansträngningar har vi både kartlagt deras orsaker och utvecklat behandlingar. Min forskargrupp har bland annat introducerat en behandling med hormonet erytropoetin som bromsar sjukdomen och kan skjuta upp behovet av blodtransfusioner med flera år. Idag kan vi också medicinera bort järnöverskottet så att patienter inte skadas av täta transfusioner. Rosten tar inte någon längre.”