Åtta skäl till att adhd-diagnoserna ökar

1. Flera diagnoser ställs på samma person

Tidigare rekommendationer i såväl diagnosmanualer som praktik var att antalet diagnoser hos en individ skulle begränsas till den mest framträdande, liksom att inte alls ställa  vissa kombinationer av diagnoser – till exempel autism och adhd. I dag är det rekommenderat och vanligt inom psykiatrin att ställa så många diagnoser som behövs för att på ett meningsfullt sätt beskriva och täcka in en persons symtom och utmaningar.

2. Ökad kunskap och medvetenhet hos de yrkesverksamma

I dag finns det en ny generation av professionella med högre medvetenhet och kunskap om adhd. Detta har lett till tidigare upptäckt och till att adhd diagnostiseras hos grupper som tidigare försummats, särskilt flickor och kvinnor – men även vuxna i allmänhet.

3. Minskad stigmatisering

I många samhällen är adhd betydligt mindre stigmatiserat än tidigare. Vårdpersonal tvekar mindre inför att ställa diagnosen, och de som får den känner sig mindre stigmatiserade. För allt färre människor ger adhd negativa associationer och blir i stället en naturlig del av människors identitet.

4. Det moderna samhället ställer högre krav på kognitiva färdigheter

Adhd är inte en sjukdom, utan en sammansättning av kognitiva funktioner på problemskapande nivå som även finns hos den allmänna  befolkningen på en mer funktionell nivå, till exempel förmåga till reglering av uppmärksamhet (koncentration), impulser och aktivitetsnivå. 

Moderna samhällen är snabba och komplexa, vilket ställer höga krav på dessa kognitiva egenskaper. Personer med lägre färdigheter än inom dessa viktiga kognitiva områden behöver därför anstränga sig betydligt för att klara av vardagens krav och kan i vissa fall få en adhd-diagnos om de inte gör det.

5. Högre förväntningar på hälsa och prestation

Människors förväntningar på sina egna och andras prestationer och hälsa ökar. Den ”sociala baslinjen” för genomsnittlig hälsa och prestationsförmåga är högre i dag. Därför kan människor uttrycka oro för sin egen och andras funktionsförmåga tidigare och oftare, och anta att adhd kan vara en förklaring.

6. Förändringar i skolan har lett till att fler elever har det svårt

Skolan har genomgått stora förändringar när det gäller undervisningen, till exempel digitalisering och mer projekt- och gruppbaserat lärande, samt mycket mer självstyrd undervisning.

Dessa förändringar har lett till en mindre tydlig inlärningsmiljö, inklusive ökade krav på elevernas motivation och deras kognitiva färdigheter, faktorer som kan göra det svårare även för elever med bara drag av adhd att lyckas. Det har också lett till att skolor remitterar fler elever som de misstänker har adhd för utredning.

7. Beslutsfattare prioriterar bedömning

Politiker i många länder har försökt att hantera de stigande diagnossiffrorna främst genom att göra diagnostiska utredningar mer tillgängliga, så att människor inte behöver vänta så länge på att få en diagnos.

Detta är förståeligt, men det driver på antalet diagnoser som ställs och fokuserar inte på att undvika diagnoser, till exempel genom att förbättra hur barn undervisas, förbättra arbetsplatser så att de blir mer toleranta för neurologisk mångfald och erbjuda stöd utan krav på att en person har en diagnos.

8. Diagnos garanterar tillgång till stöd och resurser

I de flesta länder är samhället uppbyggt så att endast en klinisk diagnos garanterar tillgång till stöd och resurser.  Det är ofta det enda sättet för personer och deras familjer att få stöd. I allmänhet görs inte mycket för personer utan diagnos, eftersom berörda instanser inte får någon ersättning och därför är mindre förpliktade att vidta åtgärder. 

Av det skälet är det mer sannolikt att personer i behov av stöd aktivt söker en diagnos. Och vårdgivarna är mer benägna att hjälpa dem genom att ställa en diagnos, även om personen inte riktigt uppfyller diagnoskriterierna för adhd – ett fenomen som kallas ”diagnostisk uppgradering”.