Att vara professor på KI – då och nu
Folke Sjöqvist, professor emeritus, och nyinstallerade professor Nagihan Bostanci hade olika ingångar till Karolinska Institutet. Den ene blev professor för ett helt nytt ämne och den andra bytte land när hon fick en professorstjänst här.
Text: Ann Patmalnieks
Publicerad första gången i tidningen KI Bladet nummer 5, 2016
(Reds notering: Folke Sjöqvist avled 30 mars 2020)
Professor för ett hus
Professor emeritus Folke Sjöqvist byggde upp institutionen för klinisk farmakologi från scratch. Han anser att KI borde gå tillbaka till att ha endast en ansvarig ämnesföreträdare.
När Folke Sjöqvist blev professor var verksamheten vid KI fortfarande uppbyggd på ett sätt som gjorde att man talade om ”en professor – ett hus”.
– Jag hade inte ett hus, men väl ett halvt våningsplan på Huddinge. Och det var ingen tvekan om vem som var akademiskt ansvarig i klinisk farmakologi.
Det var i efterdyningarna av neurosedynskandalen som det bestämdes att det skulle inrättas en professur i klinisk farmakologi vid Karolinska Institutet. Folke Sjöqvist var då redan sakkunnig och engagerad i ämnet.
Det var uppenbart att man inte undersökte läkemedel och biverkningar tillräckligt, berättar han.
– Det inträffade biverkningar av bland annat psykofarmaka. Man kunde få hjärnblödning av att äta ost som innehöll tyramin samtidigt som man intog MAO-hämmare mot depression, berättar Folke Sjöqvist när han tar emot i sitt hem.
Efter doktorandtiden på farmakologiska institutionen vid KI fortsatte Folke Sjöqvist med en forskarutbildning vid det han kallar ”den biokemiska farmakologins Mecka”, National Institutes of Health i Bethesda.
Byggde upp klinisk farmakologisk forskning
Åter i Sverige startade han med hjälp av ett stort amerikanskt anslag en enhet för klinisk farmakologisk forskning vid KI. När den första professuren i ämnet utlystes i Linköping 1970 sökte och fick han den. Bara två år senare blev han professor vid KI.
I Linköping hade han byggt upp den första akademiska institutionen i klinisk farmakologi i Sverige. Nu gjorde han samma sak vid KI.
– Jag byggde allt från scratch. Jag hade varit i USA två år och hade en massa idéer som jag ville testa här i Sverige där vi hade en bättre organiserad sjukvård.
– Forskningen handlade om läkemedelsmetabolism med tyngdpunkt på variationer mellan individer i hur läkemedel bryts ner. I samarbete med den psykiatriska kliniken på KS undersökte vi hur samma dos till olika personer gav olika koncentration i blodet. Det innebar ett genombrott inom farmakogenetiken, som blev en röd tråd i institutionens forskning.
Som professor såg han sig själv i första hand som företrädare för KI, i andra hand för sitt ämne och sin institution och i tredje hand för sig själv som forskare.
Undervisningen en hjärtefråga
– Min kardinalregel var att ägna två tredjedelar av tiden åt undervisning och forskning och den sista tredjedelen åt kliniken. Det var också viktigt att följa med administrativt, att vara engagerad i professorskollegiet och KI:s beslutande organ.
Undervisningen har alltid legat honom varmt om hjärtat.
– Jag är kritisk till dem som försummar undervisningen och intensiv motståndare till att dra sig undan grundutbildningen. För att kunna rekrytera folk till forskarutbildningen måste man vara med redan där.
I dag har han överlåtit forskningen åt sina efterträdare. Själv är han aktiv inom olika nätverk, inte minst internationellt.
– Emeritusprofessorers erfarenheter utnyttjas inte till fullo av KI. Utländska lärosäten är bättre på det, säger han.
Folke Sjöqvist följer noga allt som sker på KI och har synpunkter på dagens strukturer. Han skulle vilja att KI återinförde ämnesföreträdare och är skeptisk till att vissa ämnen är splittrade på flera institutioner.
– Man måste veta vem som är ansvarig för ämnet. Det blir inte bra att splittra upp det i forskargrupper, som bäddar för egocentrism och bristande intresse för helheten. Ämnesföreträdare måste utses och det ska vara en professor.
Lagledare som bytte land
Nyinstallerade professorn Nagihan Bostanci ser sig själv som en teamledare som strävar efter att förbättra tandhälsa och därmed öka allas välmående.
Hon tvekade inte att byta land för att börja på Karolinska Institutet.
Nagihan Bostanci reagerade direkt när hon såg annonsen för anställningen som professor i inflammationsforskning med inriktning mot paradontologi.
– Oh my god, paradontologi slutar aldrig att fascinera mig. De letade efter någon som ville bygga broar mellan forskning och klinisk verksamhet. Positionen som beskrevs stämde med allt jag hade gjort och ville göra, min historia och framtid, berättar Nagihan Bostanci.
Att positionen fanns vid just KI var viktigt för henne.
Vill jobba över ämnesgränser
– KI är bland de mest forskningsinriktade universiteten i Europa och tandläkarutbildningen ligger bland de tre högst rankade i världen. Dessutom har KI en struktur där man arbetar intradisciplinärt, och det vill jag göra. Jag kan arbeta och växa med KI. Det var lätt att tacka ja.
Nagihan Bostanci disputerade i paradontologi vid University of London och har en tandläkarexamen från Ege University i Turkiet. Närmast kommer hon från en anställning som Principal Investigator vid The Center of Dental Medicine of the University of Zürich i Schweiz. Under tiden där blev hon docent i oral biologi och paradontologi och ledde en egen forskningsgrupp.
I somras gick flytten från Zürich till Stockholm.
Samtidigt hade det annonserats ut en anställning som passade hennes man Georgios Belibasakis, som nu även han arbetar på institutionen för odontologi.
Nagihan Bostanci ska vidareutveckla den forskning hon arbetat med tidigare, om hur inflammation i tandköttet uppstår och förvärras.
– Tyvärr är det en tyst inflammation som patienten som regel inte har problem med förrän det har gått så långt att tanden redan är lös. Vi försöker lösa hur det kan upptäckas tidigare. Just nu tittar vi på vad som går att utläsa av saliv och de bakterier och proteiner som finns i det. Eftersom saliv kan fungera som en ”spegel” till vår kropp kan forskningen även ge kunskap om systemiska sjukdomar.
Guidar studenter till forskningen
I rollen som professor kommer hon även att vara engagerad i utbildningen. Hon ska undervisa doktorander och har tagit emot studenter som går tredje året och skriver sitt slutarbete.
– Jag guidar dem till forskningen, som kan vara laboratorie- eller registerbaserad eller bygga på kliniska studier. Det ger ett bra tillfälle till samarbete med mina kollegor inom den kliniska verksamheten.
Som professor måste man både gå framåt med forskningen och sprida kunskaperna till utbildningen, anser hon.
En annan del av uppdraget är de administrativa sysslorna, som till exempel att fungera som kurskoordinator, söka forskningsmedel, sitta i styrelser och projekt.
– Det är viktigt att delta i utbildningen och i strategiska forskningssatsningar.
Nagihan Bostanci poängterar att det är viktigt att ha kollegor, team och strukturer som stöttar.
– Man behöver kompletterade expertis. Det går inte att vara bra på allt. Jag kan fungera som en bro. Ledarskap i dag handlar mycket om att ha kommunikativ förmåga.
Skulle hon då kunna nå sina mål utan att ha en professur? Nagihan Bostanci svarar:
– Professorn är den högst rankade. Det är en del av ens utvecklingsprocess. När du når dit är målet delvis uppnått. Men samtidigt ökar ditt ansvar att vara förebild och referenspunkt för andra och för att vara det måste du arbeta hårt. Titeln är en erkänsla för det du gjort, men också en påminnelse om ditt engagemang för vetenskapsgrenen.