Ny expedition i Andrées fotspår för KI-forskaren Bea Uusma
För elva år sedan publicerades KI-forskaren Beatrice Uusmas bok Expeditionen. Min kärlekshistoria. Boken handlar om Andrées polarexpedition i slutet av 1800-talet. I augusti kommer hon och en grupp forskare från bland annat Norsk Institutt for Kulturminneforskning att återvända till Vitön i jakt på fler svar om den ödesdigra expeditionen. Målet är dels flera forskningsartiklar men också en ny bok. Bea Uusma, vid Medicinens historia och kulturarv på KI, berättar mer.
Varför vill du tillbaka till Vitön?
– I två decennier har jag försökt lösa den medicinska polarhistoriska gåtan om vad som hände med Andrée-expeditionen, som försvann i Arktis år 1897. Trettiotre år senare hittades resterna av deras sista läger, infruset på en öde ö, mitt i ishavet. När de tog sig iland på Vitön hade de alla förutsättningar att klara en övervintring. Men trots varma kläder, proviant och fungerande gevär dog de på ön, en efter en. Vad var det som hände?
– Jag har lyckats komma fram till Vitön en gång tidigare, för tio år sedan, men då var jag där bara för att mäta upp lägerplatsen. Nu återvänder jag, med ett stort, vetenskapligt projekt. När Andrée-expeditionens sista läger hittades på Vitön år 1930 tog de med sig expeditionens kvarlevor, som sedan kremerades. Men det gjordes aldrig någon utgrävning av lägret, och jag har nu insett att mer än 200 skelettdelar lämnades kvar på ön. En tredjedel av Andrée-expeditionen kan alltså fortfarande ligga kvar på Vitön. Nu ska vi hitta de benen, säger Bea Uusma, läkare och forskare vid Medicinens historia och kulturarv, Karolinska Institutet.
Berätta mer om den kommande expeditionen.
– Det här blir mitt livs största projekt. Det är första gången som tillstånd har beviljats för arkeologisk utgrävning på Vitön. Den 1 augusti är vi nio personer, bland annat från NIKU, Norsk Institutt for Kulturminneforskning, och Universitetsmuseet i Bergen, som lämnar hamnen i Longyearbyen, Svalbard i ett isförstärkt fartyg, och färdas rakt ut i ishavet.
– Vi kommer vara borta i tjugo dagar. I min grupp ingår arkeologer, en osteolog (expert på ben) och två isbjörnsvakter. Med på den vetenskapliga polarexpeditionen följer också en hundförare, med två av Sveriges främsta arkeologihundar. Arkeologihundarna är tränade att hitta historiska mänskliga ben, och är ovärderliga för att expeditionen ska lyckas. Om det finns ben kvar kommer de ligga utspridda på den vidsträckta stranden, bland miljontals stenar.
Vad kommer forskningen att fokusera på?
– Varenda detalj vi kan finna blir otroligt viktig för att försöka lösa gåtan om vad som hände under Andrée-expeditionens sista dagar på Vitön, i oktober 1897. Om vi hittar skelettelement kan vi få ny information genom osteologiska och tafonomiska analyser (hur organisk materia bevaras efter döden). Vi kan få kunskap om eventuella frakturer, sjukdomstillstånd, förgiftningstillstånd, och ta reda på om skador på benen har uppstått innan eller efter döden.
– Hittar vi föremål från expeditionen kommer deras skick och lokalisation vara viktiga ledtrådar till att förstå ett tänkbart händelseförlopp som ledde fram till expeditionsmedlemmarnas död. Det är ett enormt pussel jag lägger, och den här expeditionen kommer ge mig de viktigaste pusselbitarna hittills.
– Andrée-expeditionen är ett livsprojekt, som aldrig tycks ta slut. Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att jag inte vet.
Har du några farhågor inför resan?
– Jag hoppas vi kommer fram! Att ta sig iland på Vitön är bara möjligt några veckor om året på grund av is, snö och stormar. Och om vi kommer fram hoppas jag att det inte är trettio isbjörnar på stranden, för i sådana fall kan vi ändå inte gå iland.
När kommer din nästa bok om Andrée-expeditionen?
– Den har tagit tio år att skriva, och kommer ut nästa höst. Men informationen vi får ut från fältarbetet på Vitön kommer också att ligga till grund för vetenskapliga artiklar, säger Bea Uusma.