"Vi kämpade ihop i ett halvår"

Berättat för: Anders Nilsson i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 4/2012

"Jag började som nyutbildad läkare på Roslagstulls infektionssjukhus i maj 1983. Vid sidan av de vanliga fallen, såsom lunginflammation och gulsot, hade sjukhuset börjat få in enstaka patienter med den nya sjukdomen aids.

Den första i min vård var en ung man som fram till nyligen varit helt frisk. Han var idrottsman, mycket vältränad, under sommaren hade han sprungit Stockholm maraton och Midnattsloppet. Han kom till oss bara tre, fyra veckor senare, med hög feber och intensiva diarréer.

Det visade sig snabbt att han bar på den nya, ännu namnlösa, smittan. Diarréerna orsakades av ett annat virus, CMV - en vanlig komplikation. Vi kämpade tillsammans mot sjukdomen det halvår han hade kvar att leva.

Den patientrelationen påverkade mig djupt, av flera skäl. Dels emotionellt: det var oerhört gripande att komma en ung, jämnårig och döende patient så nära. Vi träffades varje arbetsdag, jag satt mycket inne hos honom och pratade. Dels biomedicinskt: jag blev varse virusets kraft - hur en kropp som varit så stark och frisk kunde brytas ner så fort.

Vi hade tillfälliga framgångar i hans behandling, stunder då det tycktes finnas hopp. Allra starkast minns jag när det verkade som att vi hade lyckats häva inflammationen i tarmen. Mannen var i stort sett symptomfri och blev allt starkare. Vi började prata om att han skulle få åka hem. Men samma dag som jag skulle skriva ut honom kom febern och diarréerna tillbaka. Vi hade misslyckats.

Den dagen satt vi och pratade i flera timmar, han och jag, i hans rum. Det var första gången jag förmedlade diagnosen aids. Jag minns hur svårt det var att uttala ordet. Men han hade redan förstått, flera av hans kompisar hade dött i sjukdomen. Han var samlad; vi pratade om hur begravningen skulle se ut, om vad som skulle hända med lägenheten. Sådana praktiska, rationella frågor.

Han avled i början av 1984. Vid det laget hade vi så många aidspatienter att vi fått öppna en ny avdelning, som ändå inte räckte till.

Aidsskräcken i samhället var på väg att nå sitt maximum. Jonas Gardell beskriver det mycket väl i boken "Torka aldrig tårar utan handskar". Rädslan fanns snarare runtomkring oss än på Roslagstull. För en infektionsläkare var det redan då rätt tydligt hur smittvägarna såg ut, men överallt annars var rädslan för att smittas utbredd, vilket gav oss stora problem. Ingen intensivvård ville ta emot våra patienter.

Mina möten med den här patienten, och mina andra tidiga upplevelser på Roslagstull, blev avgörande för min fortsatta yrkesbana. De kvalfyllda dödsförloppen, de obesvarade medicinska frågorna, det stötande sätt som samhället behandlade de smittade på - allt gjorde att jag snabbt bestämde mig för att inrikta mig på hiv och att engagera mig även som forskare."