Tvångsvård ifrågasätts i ny avhandling

­I sin avhandling visar Antoinette Lundahl att patienter med BPS som bedöms ha risk för självmord behandlas olika av svenska vårdgivare. Tvångsvård är vanligt, trots att både forskning och berättelser från patienterna själva vittnar om att det inte hjälper utan snarare kan öka risken för självmord.

Antoinette Lundahl är läkare inom psykiatrin och har själv mött patienter med BPS i kris. 

– Jag märkt att mina kollegors åsikter är motstridiga. Det är konstigt att vi har så mycket erfarenhet som visar att tvångsvård inte fungerar och att det ändå finns ett stort motstånd mot att ändra arbetssättet, säger hon. 

Inlåst på avdelning

Att bli frihetsberövad genom tvångsvård innebär att bli inlåst på en psykiatrisk avdelning.

- Tänk dig en situation då du inte vet hur länge du kommer vara inlåst och kanske får medicin mot din vilja under fastspänning. Vid ett sådant stort ingrepp på en människas frihet måste de medicinska skälen vara så starka att nyttan överstiger skadan. 

Antoinette Lundahl betonar att hon inte är emot tvångsvård i sig, en åtgärd som hon anser kan vara befogad om det till exempel går att sätta in medicinering som drastiskt ändrar personens förutsättningar. 

– Ur medicinetisk synvinkel borde tvångsvård endast användas när patienten saknar förmåga att fatta egna beslut om vården, till exempel på grund av en psykos som ger störd verklighetsuppfattning.

Patienter med BPS faller vanligtvis inte inom den här kategorin, menar Antoinette Lundahl, men de kliniska riktlinjerna för självskadande patienter med BPS och självmordsrisk är samtidigt diffusa. 

– Inlåsning och övervakning av suicidala patienter känns intuitivt som det säkraste valet, men mycket talar för att tvångsvård av patienter med borderline personlighetssyndrom snarare ökar än minskar risken för självmord.

Den samlade erfarenheten och de studier som finns tyder på att suicidrisken inte verkar minska utan tvärtom kan öka av sådan vård.

Antoinette Lundahls avhandling visar att det kan finnas andra motiv än rent medicinska som gör att tvångsvården av BPS-patienter till och med blir längre än vad den borde. Hos läkare finns en rädsla för att bli anmälda om de skriver ut en patient med suicidrisk, vilket kan få motsatt effekt. I en av doktorsavhandlingens studier berättar vårdpersonal att patienternas självskadebeteende ökar redan efter några dagars tvångsvård. 

– Det är något toxiskt med tvångsvård. Kanske för att det tar ifrån patienten självbestämmandet, vilket kan uppfattas som att hamna på den absoluta botten.

Filosofiskt resonemang

 Antoinette Lundahl har också valt att ta med filosofiska resonemang i sin avhandling utifrån medicinetiska principer. En fråga är om det kan anses vara rätt att tvångsvårda patienter med borderline personlighetssyndrom för att det räddar deras liv. Hon kom fram till att svaret är nej.  

– Man ha rätt att säga nej till vård så länge det finns förmåga att fatta egna beslut – och de här patienterna är beslutskompetenta. En annan viktig princip är att behandlingen ska göra mer nytta än skada. Jag har inte sett något som tyder på att så är fallet när det gäller tvångsvård för patienter med BPS. 

Alternativ till tvångsvård

Att många vårdgivare ändå rutinmässigt väljer tvångsvård för den här gruppen av patienter tror hon hänger samman med att det finns en tradition och en föreställning om att det är det enda möjliga valet.

– Några kliniker i Sverige jobbar med korta vårdtider i frivillig slutenvård, därefter psykoterapi i öppenvård där de här patienterna lär sig att hantera känslor i kris. Det har visat sig fungera väldigt bra.

Forskningen finansierades av World Athletics, Vetenskapsrådet, Centrum för idrottsforskning, Totalförsvarets forskningsinstitut och Karolinska Institutet. 

Doktorsavhandling 

The motives and ethical justifiability of treating patients with borderline personality disorder under compulsory care, Antoinette Lundahl.

Institutionen för lärande, informatik, management och etik (LIME)

Disputationsdatum: 31 maj 2024