Schizofrena inte våldsammare enligt ny metastudie
Personer med diagnosen schizofreni är inte påtagligt mer våldsbenägna än andra. Istället finns det, precis som för psykiskt friska människor, en tydlig koppling mellan droganvändning och ökad risk för våld. Det visar en svensk-brittisk så kallad metastudie, där forskare från bland annat Karolinska Institutet gått igenom tidigare publicerade studier inom området.
Studien, som publiceras i den öppna vetenskapliga tidskriften PLoS Medicine, visar att oavsett om forskningen kring våld, droger och psykotisk sjukdom bygger på stora registerstudier eller uppsökande studier där patienter exempelvis intervjuats så blir resultatet ungefär detsamma: diagnosen schizofreni betyder inte i sig en påtagligt ökad risk för våld.
– Det finns en koppling mellan psykotisk sjukdom och ökat våld i materialet, men den bygger främst på att man i större utsträckning använder sig av droger i någon form. Och där skiljer sig inte psykiskt sjuka människor från oss andra, alkohol och droger är och förblir den största riskfaktorn för våld i vårt samhälle, säger Martin Grann, verksam vid bland annat Centrum för våldsprevention, Karolinska Institutet, och en av forskarna bakom studien.
Han hoppas att den nya kunskapen ska bidra till minskad stigmatisering av personer med psykotisk sjukdom, så som schizofreni, och att man i större utsträckning än idag fokuserar behandlingen på droganvändningen hos dessa grupper. I maj i år publicerade forskare vid Karolinska Institutet och Oxford University en stor registerstudie i JAMA, som visade på samma resultat. Den nu publicerade metastudien ger stöd åt forskarnas studie från i våras.
– Resultaten blir ungefär desamma oberoende av land. För oss forskare är det också intressant att man inom det här området kan förlita sig på registerstudier, eftersom resultaten inte skiljer sig nämnvärt mellan dem man får genom mer kostsamma studier där man intervjuar människor, säger Martin Grann.
Publikation
Schizophrenia and violence: systematic review and meta-analysis.
PLoS Med. 2009 Aug;6(8):e1000120