Publicerad: 2020-04-28 18:18 | Uppdaterad: 2020-04-30 10:56

Professor emeritus Sten Orrenius har avlidit

Sten Orrenius, professor emeritus vid Karolinska Institutet, avled den 27 april 2020. Sten Orrenius var en känd och mycket respekterad toxikolog genom sin banbrytande forskning inom läkemedelsmetabolism, calcium-medierad reglering av cellulär toxicitet och mekanismer för programmerad celldöd (apoptos).

Sten Orrenius
Sten Orrenius.

Sten Orrenius föddes den 14 februari 1937 och tillbringade sin tidiga barndom på föräldrarnas gård utanför Motala i Östergötland. Efter en bilolycka under sin militärtjänst ändrade Sten Orrrenius sina ursprungliga planer och istället för att studera juridik sökte han till läkarutbildningen och blev student vid Karolinska Institutet. Redan som student var han engagerad i laboratoriearbetet vid KI:s avdelning för patologi.

Tidiga karriärsteg

Åren 1961–1965 var Sten Orrenius doktorand på patologiavdelningen vid Sabbatsbergs sjukhus (Karolinska Institutet) och vid Wenner-Gren-institutet för experimentell biologi, Stockholms universitet, under överinseende av professor Lars Ernster, världsledande forskare inom mitokondrierna och deras roll i cellulär energiomsättning. Sten Orrenius forskning var inriktad på att förstå mekanismen för funktion av läkemedelsmetaboliserande enzymer i levern. Hans banbrytande arbete med cytokrom P450 var allmänt erkänt. Han fortsatte denna forskning som postdoktor vid institutionen för farmakologi vid Yale University och institutionen för biokemi vid UT Southwestern Medical School i Dallas, ett ”Mekka” för cytokrom P450-forskningen.

1971 var Sten Orrenius tillbaka vid Karolinska Institutet som professor i rättsmedicin och fokuserade sin forskning på olika aspekter av toxikologi. Han var först med att introducera isolerade hepatocyter i toxikologisk forskning i Sverige. Med hjälp av detta tillvägagångssätt kunde hans grupp karakterisera en ny GSH-oxidasaktivitet lokaliserad i plasmamembranet vid cellytan och visade även på rollen för Ca2+-jonen som förmedlare av cytotoxicitet, ett annat av Sten Orrenius banbrytande bidrag till forskningen. 

Forskning om celldöd

1984 utnämndes Sten Orrenius till professor i toxikologi vid Karolinska Institutet. Studier av betydelsen av calciumsignalering vid cytotoxicitet kopplades nu till hans forskningsfält inom celldöd (apoptos). Han var först med att visa Ca2 +-medierad DNA-fragmentering i cellkärnan hos leverceller samt att en liknande process var inblandad i apoptotisk celldöd i omogna tymocyter. Han avslöjade den skyddande effekten av mitokondrien när det gäller buffring av Ca2 + vid oxidativ cellskada. Sten Orrenius forskargrupp etablerade även den roll som Ca2 + har vid permeabilisering av mitokondriemembranen vid apoptos, utrönade tvåstegsprocessen av cytokrom c frisättning från mitokondrien vid apoptos och visade att mikroinjektioner av cytokrom c kan döda tumörceller.

Sten Orrenius blev en ”guru” inom forskningen om mitokondriernas roll vid celldöd. Under många år fokuserades hans intresse på samspelet mellan olika former av toxisk celldöd. Detta arbete illustrerades bäst genom observation av förekomsten av in interaktion mellan apoptos och nekros vid glutamat-inducerad neuronal celldöd, där det konstaterades att glutamat kan inducera antingen tidig nekros eller fördröjd apoptos i nervceller i cerebellum (lillhjärnan). Han kunde här visa att celldöden är det slutliga utfallet av toxiciteten. Han visade att celldödsmekanismer som aktiveras av giftiga föreningar är viktiga för riskbedömning och för alla försök att utforma mindre giftiga analoger. I en av sina sista publikationer sammanfattade Sten Orrenius slutsatsen att en bättre förståelse av de olika celldödsprogrammen är viktig för framtidens toxikologi.

Under många år var Sten Orrenius en av de mest citerade forskarna vid Karolinska Institutet och den mest citerade toxikologen internationellt.

Många vetenskapliga uppdrag

Professor Orrenius blev kvar på Karolinska Institutet under hela sin karriär, där han inte enbart var verksam vid institutionen för toxikologi utan också grundade Institutet för miljömedicin (IMM) där han även var verksam som prefekt mellan 1988 och 1999.

1980–1990 var Sten Orrenius ledamot av fakultetsnämnden och 1983–1990 var han verksam som dekan vid medicinska fakulteten. Det var en viktig period för KI, då en del av Karolinska Institutet flyttades till Huddinge.

Förutom sina många vetenskapliga prestationer var Sten Orrenius bland annat ledamot av Nobelförsamlingen (1971–2003), ledamot av Nobelkommittén (1983–1989, 1996–2002) vid Karolinska Institutet och Kungliga Vetenskapsakademien (sedan 1989). Sten Orrenius erhöll ett stort antal priser och utmärkelser, var hedersledamot i flera akademier och universitet, ordförande för European Cell Death Organization (ECDO) och den första mottagaren av ECDO Honorary Award. Han undervisade och fostrade många framstående forskare inom toxikologi.

Sten Orrenius kommer att saknas som en högt värderad kollega, god vän, mentor och handledare. Hans vetenskapliga arv kommer att leva för evigt. Sten var en av Karolinska Institutets verkliga giganter.

Boris Zhivotovsky
Professor emeritus i toxikologi 
Institutet för miljömedicin (IMM)
Karolinska Institutet