Publicerad: 2024-05-27 10:32 | Uppdaterad: 2024-05-27 10:32

Prevention av livmoderhals- och vaginalcancer – fungerar det?

Livmoderhalscancer är den fjärde vanligaste cancerformen hos kvinnor globalt och den tredje vanligaste orsaken till död i cancer bland kvinnor. År 2022 uppskattades incidensen till 660 000 nya fall och 350 000 dödsfall. I Sverige diagnostiseras årligen omkring 450-550 nya fall, och incidensen har varit ganska stabil sedan 1980-talet.

I en ny avhandling från Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet forskar Hanna Milerad, doktorand och läkare, på kliniska frågor om primär (HPV-vaccinering) och sekundär (HPV-baserad livmoderhalsscreening) prevention av livmoderhals- och vaginalcancer genom att rikta in sig på fyra grupper av kvinnor inom det organiserade screeningprogrammet. Detta inkluderar kvinnor som kommer in screeningprogrammet vid 23 års ålder, kvinnor som lämnar screeningprogrammet vid (numera vid 70 års ålder), de som väljer att inte delta och de som tidigare har behandlats för förstadier till cancer. De olika grupperna hanteras på olika nivåer i screeningkedjan; 1) primär screening, 2) utredning med kolposkopi, 3) behandling, 4) uppföljning efter behandling.

Vad är de viktigaste resultaten i din avhandling?

– Först studerade vi kvinnor som började med screening (vid 23 års ålder), där vi jämförde kvinnor som var ovaccinerade och vaccinerade mot HPV. Endast 5% av de vaccinerade kvinnorna hade de mest onkogena typerna av HPV (HPV 16/18) jämfört med 33% av de ovaccinerade kvinnorna. Kolposkopi var användbart även för vaccinerade kvinnor som ingick i screeningprogrammet.

För det andra såg vi att 52% av kvinnorna som lämnade screeningprogrammet i åldrarna 56-64 år (numera enligt 2022 års vårdprogram 70 år) och testades igen för HPV efter ett år fortfarande var HPV-positiva, och 40% efter tre år. HPV-testning kan användas för att upptäcka förstadier till cancer hos kvinnor som lämnar screeningprogrammet, men ställer högre krav på kolposkopisten.

För det tredje skickade vi ut HPV självprovtagningskit till kvinnor som inte hade screenats på 10 år (i åldrarna 33-62). Cirka 20% av dem svarade, och ca 15% av testen var HPV-positiva. En hög andel av dessa kvinnor hade förstadier till cancer eller invasiv livmoderhalscancer, vilket visar att en opt-out-strategi med HPV-självtestning och direkt remiss till kolposkopi var genomförbar.

Slutligen studerade vi kvinnor som tidigare hade behandlats för förstadier till cancer. Mellan 1999 och 2018 identifierades 67 693 kvinnor, och 213 av dem utvecklade livmoderhals- eller vaginalcancer. Mest märkbart var en förhöjd risk för invasiv cancer under de första tre åren efter behandling.

Sammanfattningsvis är primär prevention (HPV-vaccination) och sekundär prevention (HPV-baserad screening) och hög kvalitet genom hela screeningkedjan för livmoderhalscancer viktiga åtgärder för att förebygga sjukdomen. Dessa strategier hjälper till att upptäcka cancern tidigt och rädda liv.

Varför blev du intresserad av det här ämnet?

– Jag är gynekolog och träffar dagligen kvinnor med förstadier till cancer och livmoderhalscancer på sjukhuset, vilket har fått mig att engagera mig i ämnet. Det är fascinerande att denna typ av cancer inte bara kan förebyggas (genom vaccination och screening), utan även elimineras som ett folkhälsoproblem.

Vad tycker du bör göras i framtida forskning?

– För mig är två av de viktigaste framtida utmaningarna:

1) Att nå icke-deltagare i screening- och vaccinationsprogram

2) Den medicinska bedömningen av kvinnor som fortfarande riskerar att drabbas av livmoderhals- och vaginalcancer trots dessa förebyggande åtgärder

För att möta framtida utmaningar behövs mer kunskap från studier, men lika viktigt är att vidta åtgärder, och jag tror att en studiedesign som tillåter kvalitetskontroll samtidigt som nya strategier implementeras kan vara vägen framåt.