Oväntad historisk upptäckt: kvarlevor från känd samisk kvinna återfunna

Vid Karolinska Institutet (KI) pågår sedan 2015 en inventering av de cirka 800 mänskliga kvarlevor som finns i universitetets historiska anatomiska samling. Liknande samlingar av kranier, ben och skelett finns vid de flesta äldre anatomiska institutioner. Syftet med inventeringen är att försöka få en bättre bild av varifrån kvarlevorna kommer och hur de en gång hamnat på KI. Inventeringen är en del i ett större arbete där KI på olika sätt försöker synliggöra och öppet diskutera sin och den medicinska vetenskapens historia. Bitvis har arbetet varit komplicerat.

– En stor del av kvarlevorna och det mesta av originaldokumentationen förstördes i samband med en brand 1892, berättar Ann Gustavsson, arkivarie och osteolog på Medicinens historia och kulturarv vid KI, som arbetar med inventeringen.  

För 15 år sedan, 2007, krävde Sametinget en fullständig identifiering av samiskt skelettmaterial i svenska samlingar och en repatriering av kvarlevorna till de områden varifrån de hämtats. Den genomgång av de anatomiska samlingarna som gjordes av KI då visade att det sannolikt inte fanns några samiska kvarlevor kvar. Däremot hade det tidigare funnits kvarlevor från 44 samiska individer – varav 22 från Sverige. Samtliga förstördes dock i branden. Åtminstone trodde man det fram tills nyligen.

Omfattande detektivarbete

I samband med den pågående kartläggningen och inventeringen upptäckte nämligen Ann och hennes kollegor något unikt. De har öppnat och undersökt varje enskild låda som innehåller kvarlevor. Mot slutet av inventeringen fanns ett antal med oklart innehåll kvar.

 – Förmodligen har man för länge sedan packat ner de kvarlevor som var skadade efter branden i särskilda lådor, som sedan fått nya lock och märkningar i en senare sortering, berättar Ann Gustavsson.

En av lådorna var märkt ”mycket lång man”. Det visade sig inte stämma. I stället var det kvarlevorna av en lång kvinna.

– Jag kände direkt när jag öppnade locket att det var något särskilt med det här. När jag såg bäckenet, och sedan det svårt brända korsbenet, kände jag igen det. Det vi tror är en gipsavgjutning av Christina Catharina Larsdotters kvarlevor finns bevarad här, så jag sprang nästan för att hämta den och jämföra, berättar Ann Gustavsson.

Genom omfattande detektivarbete, där Ann och hennes kollegor bland annat jämfört kvarlevorna med dåtida uppgifter och avgjutningar, så kunde det fastställas att det rör sig om Christina Catharina Larsdotter. Hon var i sin samtid en omskriven person i Sverige, och kallades ibland ”Stor-Stina” eller ”Långa lappflickan”.

Speciell historia

På grund av en tillväxtsjukdom var Christina Catharina Larsdotter drygt två meter lång. Under sin livstid deltog hon i uppvisningsturnéer genom Sverige och Europa. Hon skötte sin ekonomi själv och tjänade enligt flera källor tillräckligt med pengar för att betala tillbaka en skuld som föräldrarna ådragit sig och köpa ett eget hemman i hembyn Brännäs tillsammans med sin syster. Larsdotter lät sig också undersökas av läkare vid KI och Svenska Läkaresällskapet. Protokollet från undersökningen finns bevarat. Hennes kropp grävdes upp under oklara omständigheter efter hennes död 1854 och transporterades till KI. Där gjordes gipsavgjutningar av hennes skelett, som ställdes upp i KI:s museum.

Christina Larsdotters historia är alltså speciell. Det rör sig om en person från ett urfolk vars kvarlevor, kanske mot hennes vilja, förts till ett utställningssammanhang vid KI. Samtidigt är hennes öde inte entydigt en historia om förtryck, utan vittnar också om stor kapacitet och egen agens.

KI:s intention är nu att i samförstånd med företrädare för samerna på Larsdotters hemort inleda en process för att kunna återlämna kvarlevorna efter Christina Catharina Larsdotter.

 – Det vore fint om hon fick komma hem till slut, säger Ann Gustavsson.