Ögonblicket: ”Ibland behöver man få jobba ifred”

”Jag kommer ihåg hur vi tittade på varandra, jag och min kollega, när vi gick ut ur den där intervjun. Vi forskade om hur personal på akuten upplever de ständiga avbrotten i arbetet. Att dessa avbrott var ett stort problem ansåg vi var självklart. Men den äldre läkare som vi just samtalat med förstod inte vad vi menade. ’Det är ju inget problem – det är ju mitt jobb att ständigt bli avbruten av de unga läkarna!’ utbrast han.

Jag arbetade som akutsjuksköterska då, och kände inte sällan vanmakt just för att det hände så vansinnigt mycket samtidigt, och att jag aldrig fick göra färdigt något utan att bli bombarderad med andra uppgifter. En gång gömde jag mig i läkemedelsförrådet och grät. Ska jag behöva gå in hit för att kunna jobba? tänkte jag.

Därför framstod den äldre läkarens reaktion vid vår intervju som helt obegriplig – men också intressant! Här fanns något vi behövde titta närmare på. Vår och andras forskning har sedan visat att avbrott kan vara allt från mycket störande till inte störande alls, ja rentav upplevas positivt. En rad faktorer spelar in – från ens personlighet och erfarenhet i yrket till roll i organisationen och utrymme att säga nej. Särskilt viktigt är vilken arbetsuppgift man blir avbruten i – ibland behöver man helt enkelt få jobba ifred.

Detta är viktig kunskap om vi ska lyckas åstadkomma en rimligare arbetssituation på akuten. Vi kan inte avskaffa avbrotten, men vi kan styra dem till de situationer där de orsakar så lite störning som möjligt – jag täcker dig när du har telefonen, du fredar mig när jag delar medicin. Det vinner både patienter och medarbetare på.”