Publicerad: 2024-03-21 14:33 | Uppdaterad: 2024-03-22 18:16

Läkaren Ullakarin Nyberg fick själv bröstcancer

Porträttfoto
Ullakarin Nyberg. Foto: Appendix Fotografi

Ullakarin Nyberg är forskare vid Centrum för psykiatriforskning vid Karolinska Institutet. Hon jobbar även kliniskt som psykiater, bland annat på en enhet för bröstcancerpatienter. I slutet av 2018 fick hon sjukdomen själv.

Text: Annika Lund, först publicerad i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 1 2024. / Tema: Bröstcancer

Tre frågor till Ullakarin Nyberg, forskare vid Centrum för psykiatriforskning vid Karolinska Institutet och psykiater. År 2018 drabbades hon av bröstcancer, något hon berättar om i boken "Livet med bröstcancer: Personliga erfarenheter och professionella insatser".

Hur var det att plötsligt bli patient?

– Det var stark igenkänning från vad patienter har berättat genom åren. Det var också en påminnelse om något viktigt som jag egentligen visste om – det finns saker med sjukdomen som inte går att förklara för den som inte är drabbad. Ett mått av ensamhet ingår i att bli allvarligt sjuk. Man kan inte förvänta sig att andra ska förstå fullt ut hur det är. Det var bra att jag visste det, för då slapp jag bli besviken på min omgivning. Istället kunde jag ganska snabbt acceptera att en del svårigheter är man ensam med, livet är sådant. Acceptans är ett effektivt sätt att möta svårigheter i livet.  

Vem vänder du dig till i den här boken?

– Till patienter, närstående och personal. Att behandlas för bröstcancer är ett vardagligt slit som är ganska tråkigt och dränerande. Jag ville skriva om hur man kan förhålla sig till det så att livet ändå blir uthärdligt, en bok som är hjälpsam i vardagen. Men jag vänder mig också till närstående och vårdpersonal. En del kanske får syn på saker som de redan har tänkt eller redan gör, men inte formulerat så tydligt för sig själva.

Hur ställer du dig till att tänka att sjukdomen haft något gott med sig?

– Jag ogillar den romantik som finns kring att drabbas av svåra saker. Jag hade gärna sluppit vara sjuk, men nu när det har hänt kan jag ju dela med mig av vissa erfarenheter. Och visst finns aspekter som berikar mitt liv på lång sikt. Jag har blivit bättre på att stanna upp i stunder av förundran eller glädje, att ge plats åt det. Om man ska översätta det till något professionellt handlar det om förstå hur små omsorger kan betyda väldigt mycket.