Publicerad: 2019-05-17 15:36 | Uppdaterad: 2019-09-30 15:01

Inger Wårdh KI:s första specialisttandläkare inom orofacial medicin

För snart ett år sedan inrättades orofacial medicin som specialitet inom tandvården. Specialiteten är efterfrågad av många, men vad innebär den egentligen? Vi träffar KI:s första specialist på området och reder ut begreppet.

KI:s första specialisttandläkare inom orofacial medicin, Inger Wårdh. Foto: Lennart Wårdh

Grattis Inger Wårdh till beviset på din specialistkompetens! För oss som inte är tandläkare, vad innebär specialiteten orofacial medicin? 

Orofacial medicin är en ny specialitet för tandläkare som inrättades 1 juni 2018 efter att man framförallt från landstingshåll efterfrågat kompetens rörande geriatriska patienter och patienter med komplexa tillstånd i munnen relaterade till systemsjukdomar eller funktionsvariationer. I Sverige har vi en befolkning som blir allt äldre. Vi lever längre, även de som är svårt sjuka. Det innebär att det i dag krävs mer medicinsk kompetens och mer kunskap om åldrandet för att kunna ta hand om många av våra patienter inom tandvården. 

Hur många specialister är ni nu på området?

Jag har inte den exakta siffran för stunden, då det glädjande nog fylls på med flera specialister, men ca 20–25 i hela landet. 

Vad kommer den nya specialiteten innebära för förändringar för er som arbetar inom området? 

En av mina tidigare tandsköterskor sammanfattar detta så här: ”Från att varit något som katten slängt in, har vi nu blivit rumsrena”. Det kan tyckas vara ett drastiskt uttalande men det har sin bakgrund. När jag själv en gång valde att arbeta med sjukhustandvård – som ämnet då kallades – fick jag ibland frågan om jag inte kunde hittat något bättre. Mitt svar har alltid varit nej, men det har inte varit ett enkelt ämnesval, på grund av den breda kunskap och de färdigheter som krävts. Jag har fått leta mig fram och motivera de kurser och den träning jag tyckt mig behöva. En eloge ska ges till alla medarbetare och kollegor jag haft, som varit ett stort stöd i detta. Mitt val och möjligheten att doktorera (Tack till region Västmanland och Sahlgrenska akademin!), blev en dörröppnare. Jag fick ett brett kontaktnät och doktorsgraden blev en sorts specialitet. Kort därpå blev jag välkomnad till KI som postdoc i min nisch äldretandvård, och sedan har det rullat på.

Nu finns det däremot en utstakad utbildningsväg och karriärgång, inte minst har inrättandet av specialiteten betydelse i internationella sammanhang, och det blir attraktivt för kompetenta kollegor att stanna kvar inom fältet. Tidigare har många varit tveksamma till detta och i stället valt ett annat område med etablerad specialistutbildning. Jag klandrar dem inte, men saknar dem.

Vad kommer den nya specialiteten innebära för förändringar för era patienter?  Och för tandvården generellt?

Vi som arbetar inom området har patienter som behöver ett speciellt omhändertagande. Många patienter har inte fått någon behandling, därför att man inte vetat vad och hur man ska göra eller vem man ska fråga. Ibland har det blivit fel behandling. Det handlar om patientsäkerhet och allas tillgång till tandvård.

För tandvården generellt är det en fantastisk möjlighet till samarbete med sjukvårdens olika specialiteter, vilket gagnar främst patienterna men också tandvården som profession. Den nya specialiteten öppnar dörrar till ett givande multiprofessionellt samarbete. Jag hoppas också att det kan ge våra politiker och beslutsfattare mer kunskapsgrundade incitament till att se över de ekonomiska och organisatoriska villkoren för tandvård för dessa patientgrupper. Arbetet med de nya nationella riktlinjerna som nu pågår, har ett stort fokus på patienter med särskilda behov. 

Om vi då vänder på frågan – vad betyder den nya specialiteten för sjukvården? 

Sjukvården efterfrågar hjälp med och samarbete kring dessa patientgrupper. Många gånger har vi inom tandvården inte haft kunskap och resurser att kunna möta denna efterfrågan. Nu kan vi ge mycket mer input i olika behandlingsprocesser och inom omvårdnaden.  Flera kollegor inom specialiteten är dessutom disputerade och vår plats i olika forskningsgrupper blir också mer självklar.

Slutligen, vilken betydelse kan du då se att förändringen har för utbildningarna?

Tandläkarprogrammen har nu ett arbete att göra med att ta in den nya specialiteten i utbildningsplanerna och skapa ST-platser. Det kräver utrymme och resurser, inte minst lärarkompetens, men ger också många möjligheter till utveckling.

Jag önskar också att jag snart får se efterutbildningar inom området både för tandhygienister och tandsköterskor. Detta är en vision som jag vet att jag delar med fler. Ett bra fungerande team är en grundförutsättning för att kunna ta hand om dessa patientgrupper och alla i teamet måste får möjlighet till relevant träning och utbildning.