Möt Fredrik Lanner, ny professor i embryonal stamcellsbiologi

Berätta lite om din väg till att bli professor – vilka milstolpar har varit särskilt viktiga?

– Det är svårt att peka ut enskilda milstolpar, men flera faktorer och personer har varit helt avgörande för min utveckling som forskare. Min resa började under doktorandtiden vid Karolinska Institutet, där min handledare Filip Farnebo visade stort förtroende för mig och gav mig friheten att självständigt utveckla mitt projekt. Det tog tid att bli klar, men jag lärde mig enormt mycket – inte minst tack vare de fantastiska kollegorna i Jonas Friséns korridor på CMB, som alltid var generösa med sin hjälp och sina idéer.

– En annan avgörande period var min postdoc i Janet Rossants labb vid SickKids Hospital i Toronto, där jag fick en gedigen utbildning i tidig embryoutveckling. Yojiro Yamanaka, en mer senior postdoc i labbet, blev en viktig mentor och tillsammans visade vi att FGFR/Erk-signalering driver bildandet av gulesäcken i musembryot. Mot slutet av min postdoc kom dock nya studier på mänskliga embryon som antydde att denna mekanism inte är aktiv hos människan. Det var frustrerande att vårt omfattande arbete på musmodeller kanske inte var relevant för mänsklig utveckling. Den insikten blev en vändpunkt – jag bestämde mig för att starta ett eget labb på KI med fullt fokus på mänskliga celler och embryon.

– KI och sjukhuset erbjuder unika möjligheter, och tack vare ett nära samarbete med Reproduktionsmedicin har vi haft god tillgång till donerade mänskliga embryon för vår forskning. Väl tillbaka på KI blev jag introducerad till professor Anders Kvanta (KI och S:t Eriks Ögonsjukhus), och vi började samarbeta för att etablera en cellterapi för behandling av åldersrelaterad makuladegeneration. Initialt fokuserade vi på att förbättra metoderna för att mogna embryonala stamceller till retinala celler, men snart väcktes hoppet om att faktiskt kunna testa om cellerna kunde hjälpa patienter.

– Tack vare ett engagerat och skickligt team i labbet, samt den unika tillgången till GMP-labbet Vecura/KCC, har vi nu lyckats ta fram inte bara en ny embryonal stamcellslinje av klinisk kvalitet, utan även kliniska batcher av retinala celler som är redo att transplanteras till patienter.

Vad handlar din nuvarande forskning om, och varför är den viktig?

– Forskningen i mitt laboratorium utgår i stor utsträckning från embryonala stamceller – kroppens ursprungsceller med potential att ge upphov till samtliga av kroppens specialiserade celltyper. Denna unika egenskap öppnar upp fantastiska möjligheter för utveckling av cellterapier vid sjukdomar där specifika celltyper och deras funktioner har gått förlorade. Vårt fokus ligger främst på att producera nya näthinneceller för behandling av åldersrelaterad makuladegeneration, samt insulinproducerande cellöar för behandling av typ 1-diabetes.

– Under de senaste åren har användningen av stamceller även möjliggjort utvecklingen av modeller för tidig mänsklig embryoutveckling – så kallade stamcellsbaserade embryomodeller. Dessa modeller gör det möjligt att skapa embryoliknande strukturer i laboratoriemiljö, vilket ger oss nya verktyg för att studera orsaker till infertilitet och tidiga missfall.
Embryomodellerna har potential att bli ovärderliga för forskningen, men de väcker samtidigt viktiga etiska frågor som måste hanteras med stor omsorg och ansvar.

Vad hoppas du uppnå under de kommande åren som professor?

– Vi har nu arbetat i över tio år mot målet att utveckla en behandling för åldersrelaterad makuladegeneration. Tillsammans med Anders Kvanta hoppas jag snart kunna initiera en fas 1-studie vid S:t Eriks Ögonsjukhus. Parallellt har vi etablerat en ny metod för att framställa insulinproducerande cellöar för behandling av typ 1-diabetes. Jag och mitt team arbetar intensivt för att ta detta projekt vidare till klinisk prövning. Vi har lärt oss oerhört mycket under vår resa med att ta fram retinala celler, och den kunskapen vill vi nu tillämpa i detta nästa steg.

– När det gäller vårt embryoprojekt är målet att bygga en detaljerad genkarta över den tidiga embryoutvecklingen. Vi har successivt kartlagt utvecklingen under den första och andra veckan efter befruktning, fram till gastruleringen. Nu arbetar vi vidare för att förlänga denna karta och beskriva utvecklingen hela vägen fram till organogenes.

– Som med all vår forskning är detta ett lagarbete. Vi är beroende av – och tacksamma för – våra många fantastiska samarbetspartners, både inom akademin och industrin. Tillsammans kan vi driva forskningen framåt och skapa verklig nytta för patienter.

Har du något råd till unga forskare som vill ge sig in i stamcellsforskning?

– Vi står inför en otroligt spännande tid där vi, inom de närmaste åren, förhoppningsvis kan börja uppfylla de högt ställda förväntningarna på embryonala stamceller som en väg mot behandling – och kanske till och med bot – av stora folksjukdomar. Det är en utveckling som kan förändra hur vi ser på medicinsk behandling i grunden.

– Mitt råd till unga forskare är att våga gå sin egen väg. Satsa på den forskning som du själv tycker är mest spännande och meningsfull – det är där du kommer att hitta både drivkraft och glädje i arbetet, avslutar Fredrik Lanner.