Publicerad: 2020-11-26 14:30 | Uppdaterad: 2020-11-26 14:36

Genetisk analys kan öka effekten av antidepressiva och antipsykotiska läkemedel

I en ny studie som publicerats i tidskriften JAMA Psychiatry har forskare vid Karolinska Institutet studerat CYP2C19- och CYP2D6-genernas betydelse vid behandling med antidepressiva och antipsykotiska läkemedel. Förhoppningen är att patientens genotyp bättre ska kunna utnyttjas för att individualisera läkemedelsbehandlingen och leda till en mer effektiv behandling.

portrait of Magnus Ingelman-Sundberg
Magnus Ingelman-Sundberg, Institutionen för fysiologi och farmakologi. Foto: Wendy van Hemmen-van Veelen U-PGx H202

Under de senaste två åren har Marin Jukić och Magnus Ingelman-Sundberg från institutionen för fysiologi och farmakologi vid Karolinska Institutet, i samarbete med Espen Molden från Oslo universitet, presenterat bevis för bättre antidepressiv och antipsykotisk läkemedelsbehandling baserad på läkemedelsindividualisering anpassad efter patientens CYP2C19- och CYP2D6-genotyper. Denna nya  studie genomfördes genom en systematisk metaanalys av data om läkemedelssvar härrörande från 94 studier och 8 379 individer som fick antidepressiv eller antipsykotisk behandling.

CYP2C19- och CYP2D6-enzymerna metaboliserar många olika läkemedel, bland dem flera som är särskilt viktiga för behandling av depression och schizofreni. Aktiviteten hos enzymerna skiljer sig mycket mellan olika individer på grund av variationer i CYP2C19- och CYP2D6-generna. Vissa patienter har defekta CYP2C19- eller CYP2D6- gener vilket orsakar långsammare läkemedelomsättning och därmed ökad läkemedelsexponering, medan andra bär genvarianter som ökar läkemedlets metabolism och minskad läkemedelsexponering. Sådana genassocierade förändringar i exponering kan leda till fler eller svårare biverkningar, eller till minskade effekter av läkemedlet. Kännedom om patientens genotyp kan utnyttjas för att individualisera läkemedelsbehandlingen, vilket kan resultera i en mer effektiv behandling.

”Studien visar kliniskt relevanta förändringar i exponeringen för de antipsykotiska läkemedlen risperidon, aripiprazol och haloperidol beroende på patientens CYP2D6-genotyp samt liknande förändringar av escitalopram- och sertralinexponering i relation till patientens CYP2C19-genotyp. Studien möjliggjorde kvantifiering av exponeringsförändringarna med hög precision och resultaten utgör en vetenskaplig grund för möjlighet till förbättring av CYP2C19 / CYP2D6 genotypbaserade doseringsrekommendationer”, säger Professor Magnus Ingelman-Sundberg.

Marin Jukic, Institutionen för fysiologi och farmakologi. Foto: Anna Huguet Ninou

”Denna studie möjliggör slutsatser angående den kliniska relevansen av genotypning av patienterna för antidepressiv och antipsykotisk läkemedelsbehandling då ett mycket stort antal studier och patienter beaktats. Det är mycket troligt att implementeringen av de vetenskapliga baserade doseringsrekommendationerna för dessa fem ofta använda psykiatriska läkemedel skulle leda till förbättrat kliniskt resultat vid läkemedelsbehandling av patienter med psykisk sjukdom” säger Marin Jukić, senior forskare och korresponderande författare.

Publikation

Association of CYP2C19 and CYP2D6 Poor and Intermediate Metabolizer Status With Antidepressant and Antipsychotic Exposure: A Systematic Review and Meta-analysis.
Milosavljevic F, Bukvic N, Pavlovic Z, Miljevic C, Pešic V, Molden E, Ingelman-Sundberg M, Leucht S, Jukic MM
JAMA Psychiatry 2020 Nov;():

Referens

Effect of CYP2D6 genotype on exposure and efficacy of risperidone and aripiprazole: a retrospective, cohort study.
Jukic MM, Smith RL, Haslemo T, Molden E, Ingelman-Sundberg M
Lancet Psychiatry 2019 May;6(5):418-426

Impact of CYP2C19 Genotype on Escitalopram Exposure and Therapeutic Failure: A Retrospective Study Based on 2,087 Patients.
Jukić MM, Haslemo T, Molden E, Ingelman-Sundberg M
Am J Psychiatry 2018 05;175(5):463-470

Impact of CYP2C19 genotype on sertraline exposure in 1200 Scandinavian patients.
Bråten LS, Haslemo T, Jukic MM, Ingelman-Sundberg M, Molden E, Kringen MK
Neuropsychopharmacology 2020 02;45(3):570-576