Från grundforskning till läkemedel
I tre strålande Nobelföreläsningar beskriver pristagarna hur forskning om cellers system för att hantera syrebrist kan leda till bättre behandling mot anemi, kärlförtvining och cancer.
Utanför Nobel Forum vajar svenska, amerikanska och brittiska flaggor. Trots gråmulet väder ringlar kön lång till Aula Medicas bakre ingång, medan inbjudna gäster ekiperade enligt klädkoden ”mörk kostym” anländer via huvudentrén. Vid årets Nobelföreläsningar ska William G. Kaelin Jr, Sir Peter J. Ratcliffe och Gregg L. Semenza beskriva sin forskning om hur celler känner av och hanterar syrebrist.
Väl inne i Erling Persson-salen turas studenter om att fotografera varandra med den julgranspyntade scenen som fond och sorlet övergår i applåder när Nobelpristagarna anländer. Rektor Ole Petter Ottersen tar därefter till orda och sedan presenterar Nobelkommitténs ordförande professor Patrik Ernfors pristagarna, och beskriver hur de tillsammans öppnat ett helt nytt forskningsfält.
Nobelpriset var lärarens förtjänst
Först ut är Gregg Semenza som beskriver hur han lyckades identifiera ett proteinkomplex han namngav hypoxia-inducable factor, HIF. Det bildas ständigt i alla celler för att vid syrebrist snabbt kunna aktivera gener, så att det exempelvis bildas fler röda blodkroppar eller nya kärl. I dag är hans forskningsfokus på nya läkemedel. Genom att stärka HIFs aktivitet går det exempelvis att motverka en form av kärlförtvining som kan leda till amputation. Omvänt kan blockad av HIF minska kärlbildning som gynnar tumörutveckling vid cancer. Han avslutar med att tillägna föreläsningen sin biologilärare, den numera avlidna Dr. Rose Nelson.
– Det var hon som inspirerade mig att forska och det är hennes förtjänst att jag står här i dag, säger han.
När han sedan ska tacka sin familj bryts rösten, men under varma applåder samlar han sig och avslutar föredraget.
Ett universellt system i alla celler
Sir Peter Ratcliffe äntrar scenen och beskriver hur han insåg att syreanpassning fanns i alla testade celler, inte bara i njurceller, vilket tydde på en universell mekanism. I hast skrev han då ihop ett manuskript och kör till Natures kontor i London.
– Min tanke var att redaktören omedelbart skulle inse vikten av detta fynd och publicera direkt. Fyra månader senare fick vi ett brev, där de förklarade att de hade haft svårt att hitta granskare. Skulle ni som lyssnar någonsin få höra det av granskarna, säger jag grattis, för det betyder att ert fält ännu är litet, säger han torrt och rättar till glasögonen.
I dag forskar han bland annat om andra syreavkännande system, som förutom i djur visats finnas i encelliga organismer, svampar och växter. Han avslutar med att nämna nya läkemedel mot anemi och tackar sedan medarbetare och familj, samt finansiärer. Här lyfts EU och publiken applåderar då han ironiskt säger att ”Det värdefulla brittiska budskapet nu handlar ju om hur viktigt det är att hålla ihop”.
Viktiga nya behandlingar
William Kaelin inleder med att säga att det är tufft att prata som trea och att han inte är lika rolig som den föregående talaren. ”Motsatsen till kul är att jag nu visar en bild på mina finansiella engagemang”, säger han varvid publiken fnissar.
Han forskade om von Hippel-Lindaus sjukdom, som ökar risken att drabbas av olika slags cancer. Upptäckten av genen kallad VHL gav inblick i hur syrehanteringssystemet regleras. I dag arbetar han med att ta fram bättre behandling vid anemi, stroke och cancer, genom att påverka olika delar i systemet, främst komponenter i HIF.
– Patienter med von Hippel-Lindaus sjukdom lever med ett damoklessvärd över sig eftersom de sett sina föräldrar och äldre släktingar lida och dö i sjukdomen. Jag hoppas att vi med de nya hämmarna ska kunna hjälpa även dem, säger han.
Slutligen visar han bild på sin hustru, som avled i cancer 2015.
– Hon var min bästa vän, själsfrände och livspartner samt mor till mina två barn, och jag vill dela detta erkännande med henne, säger han.
Avslutningsvis träder de tre pristagarna tillsammans ut på scenen ihop med två studenter i folkdräkter för ett fototillfälle. Applåderna avtar nästan helt en liten stund när publiken, såväl kostymklädda som studenter, fotar med sina mobiler, men tilltar sedan i styrka igen.