Avhandling om infektiös endokardit efter klaffkirurgi

Vad handlar din avhandling om?

–Min avhandling handlar om hur olika patientgrupper klarar sig efter klaffkirurgi vid infektiös endokardit – en livshotande infektion som drabbar hjärtats klaffar. Eftersom ungefär hälften av alla som insjuknar behöver opereras, är det avgörande att förstå vilka grupper som har särskilda risker. Vi har därför studerat patienter som tidigare varit underrepresenterade i forskningen, såsom personer med intravenöst missbruk, bikuspid aortaklaff, kvinnor, patienter med pacemakerimplantat och de med protesendokardit. Målet är att förbättra kunskapen och i förlängningen vården för dessa utsatta grupper, säger Lisa Bearpark, doktorand vid forskargruppen Thoraxkirurgi, institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet. 

Vilka är de viktigaste resultaten?

–Vi fann flera viktiga resultat som kan bidra till bättre förståelse och vård för patienter med endokardit. Bland intravenösa missbrukare visade studien att själva operationen går bra, men att långtidsprognosen är mycket dålig – efter sex år var endast 12 % vid liv och fria från reinfektion. Den främsta orsaken var återfall i missbruk, vilket understryker behovet av integrerad beroendevård.

–Patienter med bikuspid aortaklaff utgjorde cirka 25 % av dem som opererades för aortaklaffendokardit. Trots sjukdomens allvar hade denna grupp en betydligt bättre prognos än patienter med trikuspid klaff, vilket är viktigt för riskbedömning och uppföljning.

–Implantering av pacemaker i samband med operation visade sig vara ett tecken på en mer invasiv infektion, men själva pacemakern påverkade inte överlevnaden negativt.

–När det gäller könsskillnader visade vår studie att kvinnor hade likvärdig eller något bättre överlevnad än män efter justering för ålder och samsjuklighet. Detta är särskilt relevant eftersom tidigare forskning visat att kvinnor remitteras för kirurgi i lägre utsträckning än män.

–Slutligen så var patienter med protesendokardit i vår studie som väntat äldre och sjukare vilket ledde till högre postoperativ dödlighet. Men det visade sig också att de patienter som klarade operation, hade en likvärdig prognos med de patienter som opererades för endokardit i sin nativa aortaklaff.

Hur kan den kunskapen bidra till att förbättra människors hälsa?

–Genom att identifiera vilka patientgrupper som har särskilda risker och olika prognoser vid klaffkirurgi för infektiös endokardit kan vården bli mer individanpassad. Kunskapen kan bidra till bättre beslut om kirurgi, mer riktad uppföljning och förbättrad samverkan med beroendevård för patienter med intravenöst missbruk. Den kan också hjälpa till att belysa ämnen som bör undersökas vidare i framtida forskning, till exempel frågan om varför färre kvinnor remitteras för endokarditkirurgi. Sammantaget kan resultaten bidra till mer rättvis och effektiv behandling, vilket i förlängningen förbättrar både överlevnad och livskvalitet för patienter med endokardit.

Vilka mål har du för framtiden?

–Jag kommer att fortsätta kombinera klinik och forskning. Jag har redan ett nytt forskningsprojekt på gång som också handlar om endokardit, men där vi ska undersöka även de patienter som inte kommer till kirurgi. Även om infektiös endokardit är en ovanlig sjukdom, ökar incidensen världen över och det finns många outforskade frågor att besvara, säger Lisa Bearpark.