Publicerad: 2015-06-26 10:36 | Uppdaterad: 2021-10-15 15:13

Att vara professor kräver driv och tålamod

I SciLifeLab på campus Solna ligger laboratorierna vägg i vägg med kontoren. Det är inte många steg mellan den vita labbrocken och skrivbordet för medlemmarna i Anita Aperias forskargrupp. Pernilla Lagergren och hennes forskargrupp däremot använder inga laboratorier utan bedriver all sin forskning i datorer.

Anita Aperia. Photo: Linda Forsell
Anita Aperia, foto: Linda Forsell

Text: Karin Söderlund Leifler

På ytan finns flera skillnader mellan de båda KI-professorerna, men det visar sig snart att deras tankar kring professorsrollen är lika på flera plan. Anita Aperia har varit professor i 35 år. Pernilla Lagergren blev det för 3,5 år sedan.

Som professorer har de som uppgift att driva forskning och ha det övergripande ansvaret för den högre utbildningen. Professorer är också sakkunniga i olika sammanhang, deltar i grundutbildningen och arbetar i kommittéer och nämnder. Utöver det ska de leda sin forskargrupp och söka finansiering.

– I den aktiva delen av min karriär kände jag mig ibland splittrad. Nu kan jag lägga större delen av min tid på forskning och handledning, men splittringen som kan uppstå är en fara, säger Anita Aperia.

– Man måste välja och tänka sig för innan man säger ja till allt. Det blir forskningen som får stå åt sidan när man har andra uppdrag, säger Pernilla Lagergren.

Intresset för forskning

För det var i första hand det genuina intresset för forskning som ledde dem till professurerna. Möjligheten att driva egna forskningsprojekt för att försöka besvara relevanta frågeställningar och förbättra för patienterna gjorde att de hamnade här. Titeln som sådan har inte spelat roll.

Pernilla Lagergren, foto: Stefan Zimmerman

– När jag började forska hade jag ingen karriärplan. Jag drevs in i forskarkarriären genom ett brinnande intresse att förbättra för de patienter jag håller varmt om hjärtat. Det är batteriet bakom min forskning. Drivet och nyfikenheten måste finnas inom en själv, säger Pernilla Lagergren.

De är överens om att tålamod är en nödvändig egenskap hos en professor. Motgångarna är ständigt närvarande och det är viktigt att inte tappa glöden när det inte blir som man trott. Att upprätthålla internationellt ledande forskning, men framför allt ovissheten kring ekonomin, är en utmaning enligt de båda.

– Det är tufft att försörja en forskargrupp. Anslagen är ofta på ett par år och jag måste söka allt som finns. Det skulle behöva finnas en viss grundtrygghet, kanske i form av en ryggsäck med resurser för de som anställs som professorer, säger Pernilla Lagergren.

Färre professorer förr

Anita Aperia, som har varit forskare under ett helt yrkesliv, kan jämföra med en tid då professorsrollen var annorlunda. Bland annat fanns det färre professorer förr.

– Det intressanta är att det då var ett större utbyte mellan lärosätena. Alla de bästa inom ett område sökte utlysta tjänster och jag tror att det var bra med den mobiliteten och konkurrensen, säger hon.

Anita Aperia är numera anställd som senior professor och arbetar heltid. Hon jobbar tillsammans med en yngre professor och när hon en dag själv slutar med forskningen kan projekten fortsätta utan henne. Hon ser det som en stor fördel att de som kan dra in anslag till sin forskning behandlas som forskningsledare även efter den formella pensionsåldern.

– Det är ett kreativt yrke och svårt att sluta. Man kan jämföra det med att vara författare eller konstnär. Man måste inte sluta för att man har uppnått en viss ålder, men man måste bevisa att man gör nytta.

Två professorer

Namn: Anita Aperia
Titel: Senior professor vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, KI.
Har varit professor i: 35 år.
Forskar om: Hur man kan förklara den energieffektivitet som präglar kroppens och de enskilda cellernas arbete med fokus på saltpumpen (Na,K-ATPas), kroppens mest energikrävande protein.

Namn: Pernilla Lagergren
Titel: Professor vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi (MMK).
Har varit professor i: 3,5 år
Forskar om: Hur återhämtningen efter operation för matstrupscancer kan förbättras baserat på patienternas självrapporterade uppgifter.