Allvarlig ätstörning ARFID är mycket ärftlig, enligt ny tvillingstudie
Risken att drabbas av undvikande/restriktiv ätstörning, ARFID, kan till nästan 80 procent förklaras av genetiska faktorer, enligt en ny tvillingstudie. Studien har publicerats i tidskriften JAMA Psychiatry av forskare vid Karolinska Institutet.
Mellan en och fem procent av befolkningen lider av en ätstörning många inte ens hört talas om. Undvikande/restriktiv ätstörning med förkortning ARFID av engelskans avoidant/restrictive food intake disorder är en allvarlig diagnos som leder till undernäring och näringsbrist.
ARFID handlar, till skillnad från anorexi, inte om patientens upplevelse av den egna kroppen och rädsla för att gå upp i vikt. Sjukdomen kännetecknas i stället av undvikande av viss typ av mat på grund av sensoriskt obehag av matens egenskaper eller utseende, rädsla för att till exempel sätta i halsen, drabbas av matförgiftning eller brist på aptit.
17 000 tvillingpar ingick
Forskare vid Karolinska Institutet har nu i en ny studie undersökt vilken betydelse genetiska faktorer har för uppkomst av sjukdomen. En kohort på nästan 17 000 tvillingpar i Sverige födda mellan 1992 och 2010 deltog i studien. 682 barn med ARFID mellan sex och tolv års ålder kunde identifieras.
Forskarna använde sig av tvillingmetoden för att fastställa den genetiska inverkan.
–Vi vet att enäggstvillingar delar alla gener och att tvåäggstvillingar delar ungefär hälften av alla gener som gör människor olika. När vi då ser att ett visst karaktärsdrag är mer vanligt hos enäggstvillingpar än hos tvåäggstvillingpar kan de vara en indikation på att det finns en genetisk påverkan. Vi kan då uppskatta till vilken grad ett karaktärsdrag är influerat av generna, säger Lisa Dinkler, postdoktor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska Institutet.
Forskarna upptäckte att den genetiska komponenten för att få ARFID var hög, 79 procent. Det betyder att risken att drabbas av ARFID till 79 procent kan förklaras av genetiska faktorer.
– Den här studien tyder på att ARFID är mycket ärftligt. Den genetiska komponenten är högre än för andra ätstörningar och i paritet med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som till exempel autism och ADHD, säger Lisa Dinkler.
Fynden är viktiga menar Lisa Dinkler eftersom en ökad förståelse för vad som orsakar sjukdomen kan underlätta för de drabbade och deras anhöriga.
– Jag hoppas att resultaten kan minska stigmatisering och skuld, vilket är ett stort problem vid ätstörningar. Ett barn väljer inte att utveckla ARFID och en förälder kan heller inte orsaka det hos ett barn. Det är viktigt att komma ihåg.
Vill undersöka samband med andra tillstånd
Nästa steg i Lisa Dinklers forskning är att studera i vilken utsträckning ARFID är associerad med andra psykiatriska diagnoser, som till exempel ångest och depression, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, samt mag- och tarmbesvär.
– Vi kommer att använda tvillingstudier för att testa i vilken utsträckning ARFID delar underliggande genetiska och miljömässiga faktorer med dessa tillstånd, säger Lisa Dinkler.
ARFID är en relativt ny diagnos. 2013 blev sjukdomen en del i diagnosmanualen för psykiatriska sjukdomar, DSM-5, och först i år introducerades den i Världshälsoorganisationens diagnosmanual ICD. Den senaste upplagan, ICD-11, kommer att införas i svensk sjukvård först om ett par år och därmed är ARFID-diagnosen inte officiellt en del av svensk sjukvård än.
Studien finansierades huvudsakligen av Vetenskapsrådet, Fonden för psykisk hälsa, Fredrik och Ingrid Thurings stiftelse, Lundbeckfonden, NIMH och Brain and Behavior Research Foundation.
Flera av forskarna har mottagit arvoden av privata företag för arbete som gjorts utanför denna studie, se den vetenskapliga artikeln för mer information.
Publikation
”Etiology of the broad avoidant restrictive food intake disorder phenotype in Swedish twins aged 6 to 12 years”, Lisa Dinkler, Marie-Louis Wronski, Paul Lichtenstein, Sebastian Lundström, Henrik Larsson, Nadia Micali, Mark J. Taylor, Cynthia M. Bulik, JAMA Psychiatry, online 1 februari 2023, doi: 10.1001/jamapsychiatry.2022.4612