Tio frågor (plus en extra) till KI:s nya styrelseordförande Göran Stiernstedt

Hur känner du inför utnämningen?

– Det är jätteroligt, spännande. Jag är ju delvis uppvuxen på KI. Att få avsluta med en sådan här uppgift är extra roligt.

Du är inte helt ny i konsistoriet (KI:s styrelse), du var ledamot föregående period, vad tar du med dig från det arbetet?

– Det är klart att det är en fördel att veta vilka frågor som är aktuella. Konsistoriet tog fram KI:s Strategi 2030 och beslutade om ny ledningsorganisation. Men det handlade också om att röja upp efter Macchiarini. Utredningarna var gjorda och mynnade ut i en hel del rekommendationer som konsistoriet hade att ta hand om. Nu känns det som att det ärendet har kommit till något slags avslut. För Strategi 2030 gäller det nu att implementera den.

Vad är skillnaden med att vara ordförande?

– Det är nog att man är närmare ledningen för KI. Jag har ju andra ordföranderoller också och det skiljer sig lite mellan att vara ordförande för ett aktiebolag och att vara det för ett universitet, men det är handlar om att kunna vara ett stöd till ledningen. Som ordförande är man också mer aktiv.

Vilket är styrelsens uppdrag?

– Det finns ju fastlagt, men det handlar om strategifrågor, att fastställa budget och den övergripande styrningen. Även vissa utnämningsfrågor ligger på konsistoriet.

– Man kan också säga vad det inte är. Det är inte att vara inne och peta i detaljer. Det är väldigt viktigt att se upp med att bli för operativ. Verksamheten styrs ytterst av rektor och rektors medarbetare. Vi ska inte lägga oss i den dagliga styrningen.

Vilka frågor är särskilt viktiga nu?

– Det går inte att sitta här i dag utan att säga att vi har en väldigt speciell situation med covid-19. Den pekar också på forskningens betydelse. Vårt hopp står till att forskningen kan lösa diagnosfrågor, vaccinfrågor och bidra med kunskaper inom epidemiologi. Det gäller att se möjligheterna i det här för universitetet. Covid-19 ställer också det stora behovet av samverkan på sin spets, till exempel med sjukvården och andra universitet, i Stockholm inte minst.

Varför är samverkan så viktig?

– Därför att det handlar om så komplexa frågor. Lösningen finns aldrig på ett ställe utan det är som att lägga ett pussel. Bland annat om epidemiologi och även om icke-traditionella medicinska frågor, som om hur vi umgås och varför vi nu sitter på armlängds avstånd. Vilken betydelse det har behöver man också beforska inom exempelvis samhällsvetenskaplig forskning. Det handlar om att länka ihop kunskaper om viruset med den typen av kunskaper – det är då man blir framgångsrik.

Vilka är KI:s utmaningar i övrigt?

– Långsiktigt tror jag det är att bli bättre på folkhälsoarbete, förebyggande arbete, och att anpassa sig till sjukvårdens omställning mot ett mer preventivt hälsoinriktat arbete. KI behöver bli starkare på det området. En väldigt aktuell fråga är äldrevården, jag tror vi behöver akademisera äldrevården och den kommunala hälso- och sjukvården. Det föreslog jag redan i en utredning för ett par år sedan men det har inte hänt så mycket. I samband med covid-19 har vi fått ännu starkare skäl att driva den frågan – det blir en illustration till det som inte har fungerat bra. Det gäller att fortsätta det arbetet och öka statusen inom äldrevården – då är det otroligt viktigt att satsa på forskningen och förlägga utbildning där.

Du har haft en lång karriär inom hälso- och sjukvården, hur skiljer det sig åt att verka inom ett medicinskt universitet?

– Jag tycker inte att det skiljer sig så mycket. I alla uppdrag har jag samverkat med universitet, nu kommer jag in från andra hållet. Det gör mig ännu mer övertygad om att samverkan med hälso- och sjukvården är en av de absolut viktigaste framgångsfaktorerna. För allmänheten är ”Karolinska” förknippat med sjukvården, vi kan inte ha samma namn och dra åt olika håll. Ytterst måste samverkan fungera allra längst ut, där värdet produceras. Men fungerar inte tilliten på allra högsta nivå då finns det mycket sämre förutsättningar. Nu sitter jag som ordförande på KI, det är klart att min uppgift handlar mycket om att det ska fungera på högsta nivå.

Vad vill du lyfta fram i KI:s Strategi 2030?

– Folkhälsa – och att det är en global fråga. Den globala samverkan handlar om att samverka med universitet över hela världen med ökat fokus på folkhälsa ur fler aspekter än det medicinska. Att skapa hälsa handlar också om sådant som vattenförsörjning och att skapa arbeten.

Vad är du mest stolt över i ditt eget yrkesliv?

– Jag är väldigt stolt över avhandlingen om borrelia, det var en helt ny sjukdom som ingen kände till i Sverige då. Det var jag på Danderyd och Eva Åsbrink på SÖS som introducerade sjukdomen i Sverige. Något annat jag är stolt över är utredningen Effektiv vård (SOU 2016:2), som fick ett oerhört stort genomslag. Den var starten på omställningen till en mer nära vård.

Till sist – vad önskar du dig mest av allt just nu?

– Det är att vi får kontroll på pandemin, i Sverige och globalt. Jag har goda förhoppningar, frågan är bara hur lång tid det tar. Som infektionsläkare var jag med under hela hiv/aids utveckling, forskningen löste väldigt mycket genom att få fram terapi och jag tror att vi löser mycket även här, men det är bråttom.