Stamceller reparerar skadad ryggmärgsvävnad
Forskare vid Karolinska Institutet har visat hur stamceller, tillsammans med andra celler, reparerar skadad vävnad i ryggmärgen hos möss. Resultaten kan få betydelse för utvecklingen av behandling av ryggmärgsskador.
Det finns förhoppningar att skador i ryggmärgen och hjärnan i framtiden ska kunna behandlas med hjälp av stamceller, det vill säga omogna celler som kan utvecklas till olika celltyper. Stamcellsliknande celler har hittats i de flesta delar av nervsystemet hos den vuxna människan. Det är dock fortfarande oklart i vilken utsträckning dessa kan bidra till att ny fungerande nervvävnad bildas hos vuxna individer.
Professor Jonas Friséns forskargrupp vid Karolinska Institutet, i samarbete med forskare från Frankrike och Japan, visar i en artikel i tidskriften Cell Stem Cell hur stamceller och flera andra typer av celler bidrar till cellnybildning i ryggmärgen hos möss, samt hur detta förändras drastiskt efter skada.
Forskargruppen har identifierat en typ av stamceller, så kallade ependymceller, som finns i ryggmärgen. De visar att dessa stamceller är inaktiva i den friska ryggmärgen, och att den cellnybildning som äger rum sker främst genom att mer mogna celler delar sig. När ryggmärgen skadas aktiveras dock stamcellerna och blir den dominerande källan till nya celler.
Stamcellerna ger då både upphov till celler som bildar ärrvävnad och till en typ av stödjeceller som är viktiga för ryggmärgens funktion. Forskarna visar även att en typ av mogna celler, astrocyter, ger upphov till stora mängder ärrbildande celler efter skada.
– Stamcellerna har en viss positiv effekt efter en skada, men inte tillräckligt för att funktionen i ryggmärgen helt ska återställas. En intressant fråga är nu om det med hjälp av läkemedel kan gå att stimulera stamcellerna till att bilda fler stödjeceller och på så sätt öka funktionsåterhämtningen efter en ryggmärgskada, säger Jonas Frisén.
Publikation
Origin of new glial cells in intact and injured adult spinal cord.
Cell Stem Cell 2010 Oct;7(4):470-82