Utmana svajet – nyfiken på balans

Yrsel saknar ofta tydlig förklaring

Yrsel kan också vara ett symtom på psykiska besvär, som panikångest, långvarig stress eller utmattningsdepression. 

Om innerörat efter undersökningar visar sig vara friskt, står vården mer eller mindre handfallen, berättar Tobias Wibble. Vid många yrseltillstånd – eller sviktande balans – går det inte att peka ut ett enskilt organ som boven. Runt hälften av alla patienter som kommer till akuten med yrsel får inte någon tydlig förklaring till varför det snurrar. En del av patienterna kommer så småningom att undersökas av Tobias Wibble.

– Jag träffar ofta patienter med långvariga problem med yrsel eller ostadighet, som har varit hos många läkare och inte fått ett bra svar. Jag skulle vilja ge dem en förklaringsmodell till varför de mår som de gör, säger han.

Kanske går det att förklara fler yrseltillstånd om man utöver innerörat också tittade närmare på patienternas syn, tror han. 

En patientgrupp som kan känna sig yra, trots att de varken åker karusell eller bil på en skumpig väg, är personer som har fått ett slag mot huvudet och fått en hjärnskakning.

– En del av dem får långvariga problem med att vistas i röriga miljöer, så kallat ”supermarket syndrome”. Vissa av dem kan inte träffa vänner och blir väldigt isolerade, säger han. 

Att en del av dessa yrselpatienter så småningom får psykiatriska diagnoser behöver inte vara helt fel, att ha yrsel kan tära på psyket i längden. 

Synens betydelse undersöks

Men vad är egentligen förklaringen till att det inte vill sluta snurra? När Tobias Wibble undersökte patientgruppen upptäckte han att deras ögonrörelser var mer känsliga för rörelser i synfältet.

– Vi såg att ögonen rörde sig snabbare, så någonstans i hjärnstammen processas rörelseinformationen som starkare, säger han.

Hans hypotes är nu att hjärnstammen hos dessa yrselpatienter tar in intryck via synen alldeles för ofiltrerat.

– I vanliga fall har vi människor ett slags bromssystem för våra ögonrörelser, vår hypotes är att bromsen är skadad, att den visuella rörelseinformationen fortleds in i hjärnstammen utan broms och leder till ökad känslighet för rörelse, säger han.

Redan i dag kan patientgruppen få hjälp i form av synterapi, som går ut på att de exponeras för olika typer av rörelser på ett kontrollerat sätt. Nu hoppas Tobias Wibble också på en annan experimentell metod, galvanisk vestibulär stimulans, GVS, där man stimulerar det vestibulära systemet hos patienterna med svag elektrisk ström via elektroder bakom örat. 

– GVS ger nonsens-signaler. Hjärnan förstår inte vad som händer men man har sett vid andra tillstånd att signalerna bidrar till plasticitet i hjärnan, så patienterna blir mer mottagliga för rehabilitering – men detta har inte utvärderats på visuell yrsel än, säger han. 

Som om rätt input från syn och inneröra inte vore nog – för att hjärnan ska veta var kroppsdelarna befinner sig i förhållande till rummet är även känseln viktig. Om känselnerverna är skadade, till exem-pel i fotsulorna, så kallad perifer neuropati, får hjärnan sämre feedback. Perifer neuropati kan på sikt drabba personer med diabetes.

Även hjärnan måste ha förmågan att sortera och processa de nervsignaler som sinnesorganen skickar in.

– Många neurologiska sjukdomar innebär svårigheter med hjärnans processande – du får in inform-ation, men kan inte riktigt hantera den. Det här kan man se vid bland annat Parkinsons sjukdom, förklarar Erika Franzén.

 Vid Parkinsons får man problem med att bearbeta nervsignaler i de basala ganglierna. 

– Motorkommandona från hjärnan blir också lite strypta. Känslan är att man tar lika stora steg som vanligt, fast man inte gör det. Det påverkar balansen och gör att man inte blir lika stabil. Eftersom balansreaktionerna dessutom tar längre tid hinner man inte alltid fånga upp sig om man halkar till, säger Erika Franzén.

 Hon menar att också kognition, tankeprocesser, har betydelse för balansförmågan.

– Om vi inte fokuserar nog på vår gång utan tittar ner i mobiltelefonen och tänker på andra saker är vi inte lika uppmärksamma på hinder. Detta är mer uppenbart om man är äldre eller har en neurologisk sjukdom, säger hon. 

Balansträning ska individanpassas

Erika Franzén har tagit fram ett gruppträningsprogram vid Parkinsons, som går ut på att träna koordination, balansreaktioner samt sensoriska och kognitiva processer.

– Vi bygger upp träningen kring hinderbanor. De får gå på olika underlag, så de utmanar olika sensoriska input. De får bära på en boll, som skymmer synen – och bolla med en boll så att fokus tas från balansen. 

Allt eftersom programmet fortskrider blir uppgifterna svårare. 

– Ett sätt att göra det svårare är att lägga på kognitiva och motoriska uppgifter så att man måste göra flera saker samtidigt, vilket också livet kräver, säger hon.

Flera av hennes studier har visat positiva resultat på gång och balans – och förmågan att göra två saker samtidigt. Men i den senaste studien, på personer med mild Parkinsons sjukdom syntes inga signifikanta gruppskillnader mellan de som fått balansträningen och de som inte fått det. 

– Det är givetvis lite frustrerande, säger hon. Men det vi ser är att vissa blir bättre av träningen men inte alla – och det visar på att vi behöver individanpassa träningen mer. Träning är ingen one-size fits all, säger hon. 

Just nu anpassar hon programmet för att också fungera för personer med multipel skleros.

– Vi försöker i träningen utmana deras balans i realistiska miljöer, hitta övningar där de kan utmana sin balans under kontrollerade former – ibland handlar det om att bygga upp självförtroende, säger hon. 

Risken att ramla finns ju, men den risken måste man ibland ta.

– Det gäller att vara realistiskt rädd för att falla, säger hon.