Låg vilopuls kopplas till ökad risk för våldsbrott
Låg vilopuls hos pojkar i sena tonåren kan statistiskt kopplas till ökad risk att begå våldsbrott senare i vuxenlivet. Det visar en ny studie av forskare vid Karolinska Institutet och Helsingfors universitet som publiceras i tidskritfen JAMA Psychiatry.
Låg vilopuls har sedan länge setts som en indikator på att en person inte reagerar tillräckligt starkt på stress och fara och därför har en tendens att ta onödigt stora risker eller söka sig till situationer som upplevs som känslomässigt extra stimulerande. Det har dock saknats kunskap om sambandet mellan vilopulsen och benägenhet för grovt våld. En ökad förståelse för biologiska riskfaktorer för våld på individnivå skulle enligt forskarna kunna vara en god hjälp i brottsförebyggande arbete.
I den nu aktuella studien använde forskarna information från värnpliktsregistret och belastningsregistret om 710 264 svenska män födda mellan 1958 och 1991 med upp till 35 års uppföljningstid. Vilopuls och blodtryck mättes vid den tidigare obligatoriska mönstringen till värnplikten vid 18-års ålder. Under uppföljningstiden dömdes 40 093 av männen för olika typer av våldsbrott.
Lägst vilopuls
Resultaten visar att gruppen män med lägst vilopuls vid mönstringen (132 595 personer, 60 slag per minut eller lägre) hade 39 procent högre risk att dömas för våldsbrott, jämfört med den grupp män som hade högst vilopuls (139 511 personer, 83 slag per minut eller mer). Motsvarande siffa för domar rörande andra brott än våldsbrott var 25 procent.
Forskningsledare har varit professor Paul Lichtenstein och docent Henrik Larsson vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet. Forskningen har finansierats med anslag från Vetenskapsrådet, Forte, Finlands Akademi, Alfred Kordelin Foundation samt EU:s sjunde ramprogram.
Publikation
A Longitudinal Study of Resting Heart Rate and Violent Criminality in More Than 700 000 Men
Antti Latvala, Ralf Kuja-Halkola, Catarina Almqvist, Henrik Larsson, Paul Lichtenstein,
JAMA Psychiatry, published online September 09, 2015, doi:10.1001/jamapsychiatry.2015.1165