Från moderkaksmodeller till hjärnskydd efter hjärtstopp - fyra forskare får stöd från Vetenskapsrådet

Cristiana Cruceanu: Modeller av moderkakan för forskning om läkemedel

Vad betyder bidraget för dig och din forskning?

– Vi kan nu undersöka hur väl modeller byggda av mänskliga celler efterliknar moderkakan. Det är ett mål jag har arbetat mot sedan jag startade gruppen vid KI. På sikt kan modellerna minska eller ersätta djurförsök i forskning om läkemedel under graviditeten, säger Christiana Cruceanu.

Vad ska ni undersöka och vad är nytt med metoden?

– Nästan inga godkända läkemedel har testats specifikt under graviditet. Dessutom skiljer sig människans moderkaka från de djurmodeller som används i dag, särskilt tidigt i graviditeten.

Vi ska odla små tredimensionella modeller av mänsklig moderkaka, så kallade trofoblastorganoider. För första gången ska vi systematiskt undersöka hur väl de efterliknar moderkakan och dess reaktioner på läkemedel. Vi börjar med antidepressiva läkemedel, men hoppas att metoden senare kan användas för andra läkemedelsgrupper.

Vad kan modellerna visa?

– De innehåller de viktigaste celltyperna i den tidiga moderkakan. Vi kan mäta hur mycket av ett läkemedel som passerar genom modellen och se vilka celler som påverkas. Vi undersöker också om reaktionerna skiljer sig beroende på fostrets biologiska kön.

Vad hoppas du att projektet ska leda till?

– Jag hoppas att andra forskare ska kunna använda modellerna och våra arbetsmetoder. Vi vill skapa en öppen digital karta över hur moderkakans celler reagerar på en grupp antidepressiva läkemedel som kallas SSRI. Vi ska också dela mätdata som jämför modellerna med mänskliga moderkakor och djurmodeller.

Modellerna kan inte ersätta studier på människor, men de kan hjälpa forskare att utforma bättre studier. På sikt hoppas vi att kunskapen kan bidra till mer välgrundade rekommendationer om läkemedelsbehandling under graviditeten.

Per Nordberg: Tidig nedkylning för att skydda hjärnan efter hjärtstopp

I PRINCESS2 undersöker forskare vid flera europeiska sjukhus om tidig nedkylning av hjärnan efter hjärtstopp kan förbättra överlevnaden utan allvarliga hjärnskador. Behandlingen börjar redan före ankomsten till sjukhuset.

Vad gör bidraget möjligt?

– Vi kan fortsätta studien som planerat, med omkring 30 studiecentrum i åtta europeiska länder, säger Per Nordberg.

Vad skiljer studien från tidigare forskning?

– Vi flyttar en behandling som normalt ges inom intensivvården till platsen där hjärtstoppet inträffar. En särskilt utvecklad, portabel kylmetod gör att vi kan börja ungefär tre till fyra timmar tidigare än i tidigare sjukhusstudier.

Hur skulle resultaten kunna påverka vården?

– Om studien visar positiva resultat skulle de kunna påverka riktlinjerna för tidig kylbehandling.

Vad hoppas du att studien ska betyda för patienterna?

– Att fler överlever med möjlighet att återgå till de aktiviteter de ägnade sig åt före hjärtstoppet och får ett bättre liv.

Elisabet Stener-Victorin: Samspelet mellan vävnader vid PMOS

Polyendokrint metabolt ovarialsyndrom (PMOS, tidigare PCOS) är ett hormonellt tillstånd som kan påverka menstruation, fertilitet, glukosreglering och ämnesomsättning. Elisabet Stener-Victorin undersöker hur livmoderslemhinnan och fettvävnaden samspelar för att bättre förstå mekanismerna bakom tillståndet.

Vad gör bidraget möjligt? 

– Vi kan för första gången studera livmoderslemhinna, fettvävnad och immunceller i blodet från samma kvinnor, både före och efter behandling. Vi bygger vidare på vår tidigare kartläggning av livmoderslemhinnans celler vid PMOS. Nu kan vi följa hur de förändras under menstruationscykeln och koppla det till vad som händer i fettvävnaden.

Vad vill ni ta reda på om samspelet mellan livmoderslemhinnan och fettväven? 

– Vi vill förstå hur fettvävnad som inte fungerar som den ska, tillsammans med höga nivåer av manliga könshormoner och insulin, påverkar livmoderslemhinnan. Det kan bidra till att förklara varför ett embryo har svårare att fästa och varför risken för missfall är högre. Vi odlar också små vävnadsmodeller, så kallade miniorgan, från patienternas egna vävnader. Med dem kan vi undersöka hur vävnaderna kommunicerar och hur de påverkas av hormoner och läkemedel.

Varför räcker det inte att studera en vävnad i taget? 

– PMOS påverkar hela kroppen. Fettvävnaden producerar hormoner och skickar signaler till andra organ. Den kan bland annat omvandla hormoner till mer verksamma manliga könshormoner. Om vi bara studerar livmoderslemhinnan ser vi följderna men riskerar att missa orsakerna. Genom att följa signalerna mellan vävnaderna kan vi bättre förstå vad som driver sjukdomen.

Vad vet vi fortfarande för lite om? 

– Vi vet att hormoner, ämnesomsättning och immunförsvar är inblandade, men inte hur de samverkar i olika celltyper. Det är också oklart varför tillståndet ser så olika ut hos olika kvinnor. Vi har nyligen beskrivit olika undergrupper av PMOS. Nästa steg är att förstå vilka biologiska mekanismer som skiljer dem åt.

Hur kan resultaten på sikt förbättra vården? 

– I dag behandlar vi främst symtomen, och samma behandling hjälper inte alla. Vi hoppas hitta biologiska markörer som visar vem som har nytta av en viss behandling och identifiera vad nya läkemedel kan riktas mot i de berörda vävnaderna. Det skulle kunna göra vården mer individanpassad. Målet är att öka chansen att bli gravid och minska risken för missfall, typ 2-diabetes, hjärt-kärlsjukdom och livmodercancer.

Shane Wright: Söker nya behandlingsvägar vid fettlever

Vad betyder bidraget för dig och din forskning?

– Det betyder mycket för mig och min forskargrupp. Vi får möjlighet att använda vår kunskap om G-proteinkopplade receptorer, GPCR, för att utveckla nya molekyler som på sikt kan bli läkemedel. Det är ett ambitiöst projekt där stödet från Vetenskapsrådet gör att vi kan utforska nya sätt att behandla fettlever.

Vad ska ni undersöka?

– Vi vill förstå hur olika GPCR påverkar de processer i cellerna som är inblandade vid fettlever. Det är receptorer som hjälper cellerna att ta emot signaler. Framför allt vill vi undersöka vad som händer när vi riktar behandlingen mot flera receptorer samtidigt i stället för en i taget. Målet är att hitta lovande kombinationer som kan användas för att utveckla nya behandlingar.

Varför är just dessa receptorer intressanta vid fettlever?

– Många av dagens läkemedel verkar genom GPCR. Receptorerna styr flera av kroppens funktioner, bland annat ämnesomsättningen. Därför är de intressanta vid fettlever. De första läkemedlen som är särskilt godkända för den svårare formen av fettlever, MASH, har nyligen blivit tillgängliga. Det är viktiga framsteg, men behandlingsalternativen är fortfarande få och hjälper inte alla. Vi behöver därför fler läkemedel som verkar på andra sätt och tror att GPCR erbjuder stora möjligheter.

Vad är nytt med ert sätt att angripa sjukdomen?

– De flesta läkemedel är utformade för att påverka ett enda mål i kroppen. Vi vill i stället utveckla molekyler som påverkar noga utvalda kombinationer av GPCR. Det skulle kunna förena flera gynnsamma effekter, ge bättre behandlingseffekt eller göra behandlingen mer riktad mot vissa celltyper. Vår kunskap om hur receptorerna fungerar och påverkas av läkemedel ska hjälpa oss att välja vilka som bör påverkas tillsammans. Sedan utformar vi molekyler som kan göra det.

Vad hoppas du att projektet ska leda till?

– På sikt hoppas vi kunna ta fram nya läkemedelskandidater som verkar på andra sätt än dagens behandlingar. Genom att påverka flera receptorer kan vi kanske få bättre effekt eller rikta behandlingen tydligare mot vissa vävnader eller celltyper. Det skulle också kunna minska oönskade biverkningar. Eftersom dagens behandlingar inte hjälper alla lika bra kan läkemedel som verkar på andra sätt ge fler behandlingsalternativ. Vi fokuserar på fettlever, men arbetssätten skulle även kunna användas vid andra sjukdomar.

Vad gör dig mest hoppfull med den här metoden?

– Att vi kan ta steget från att studera enskilda receptorer till att använda kunskapen om dem för att utveckla nya läkemedel. Vi vet redan att GPCR är bra mål för läkemedel, men har bara börjat utforska vad som är möjligt när flera påverkas samtidigt. Jag tror att det finns stor potential att utveckla läkemedel med egenskaper som vi inte kan få genom att påverka en enda receptor.