Upplevt livshot påverkar psykisk hälsa
Känslan av att vara i livsfara kan påverka vår psykiska hälsa negativt under lång tid efter en olycka eller katastrof, även om man inte varit direkt utsatt. Det visar en ny avhandling från Karolinska Institutet om drabbades upplevelser och psykiska hälsa efter tsunamikatastrofen. Några enkla frågor i det akuta skedet, också till lindrigt skadade eller oskadda, skulle kunna hjälpa vården att hitta dem som kan behöva extra stöd och uppföljning, menar forskaren Lars Wahlström.
Det är känt sedan tidigare att svåra upplevelser i samband med olyckor och katastrofer, till exempel allvarliga fysiska skador och förluster av närstående, kan medföra psykiska skador. Nu visar en färsk avhandling från Karolinska Institutet att även den som inte varit direkt utsatt – men som ändå upplevde situationen som livshotande – mådde dåligt lång tid efteråt. Omkring 1500 svenskar över 15 år som bor i Stockholm och som under tsunamin 2004 befann sig i katastrofområdet fick besvara en enkät fjorton månader senare.
Av resultaten framgår att cirka 70 procent uppgav att de återhämtat sig relativt bra och de flesta var även nöjda med stödet de fått. Den viktigaste hjälpen efter hemkomsten hade man fått av sin närmaste omgivning.
En svår händelse kan leda till en överdos av känslor och intryck. Det är normalt och kan ses som ett tecken på att psyket och kroppen är upptagen med att bearbeta det som hänt. Men för alla avtar inte reaktionerna efter hand. Av avhandlingen framgår att omkring 30 procent av de som befunnit sig i katastrofområdet fortfarande efter fjorton månader upplevde nedsatt psykisk hälsa, exempelvis posttraumatiska reaktioner, nedstämdhet eller sömnsvårigheter. Mest oväntat var att hela 20 procent av dem som uppgav att de fortfarande mådde dåligt inte hade varit direkt utsatta för flodvågen, inte blivit svårt skadade eller mist någon närstående - men ändå upplevde situationen som livshotande.
– Det tycks som att själva upplevelsen av livsfara lämnar spår hos den drabbade, säger Lars Wahlström, verksam på enheten för kris- & katastrofpsykologi vid Centrum för allmänmedicin (CeFAM) och forskaren bakom avhandlingen.
Ett sätt att fånga upp personer i riskzonen skulle kunna vara att ställa några enkla frågor i det akuta skedet. Metoden skulle enligt Lars Wahlström kunna användas vid större katastrofer, men även vid exempelvis trafikolyckor, övergrepp, misshandel och rån.
Det kan räcka med att en sjuksköterska på akuten sätter sig en stund med patienten och frågar vad de varit med om och hur de upplevde situationen. Om den drabbade ger uttryck för att jag trodde jag skulle dö så bör man följa upp patienten allra senast efter en månad, när den akuta reaktionen har lagt sig, och höra sig för om hur personen mår, säger han.
De som blev svårt skadade och befann sig i vattnet eller på stranden när flodvågen kom mådde dock ännu sämre, visar avhandlingen. Sämst var läget för dem som varit med om flera svåra upplevelser samtidigt under katastrofen. De som var missnöjda med stödet de fått hade också oftare psykiska besvär. Av resultaten framgår också att få var sjukskrivna 14 månader efter katastrofen trots att de varit med om svåra upplevelser och fortfarande hade besvär.
– Alla drabbade behöver ett gott bemötande och rätt hjälp i tid för att kunna bearbeta upplevelser och gå vidare i livet. Våra resultat är användbara för det framtida omhändertagandet av drabbade vid både större och mindre katastrofer och olyckshändelser. Främst gäller det att hälso- och sjukvårdens personal fördjupar sina kunskaper om hur man bemöter och bedömer vilka drabbade som behöver följas upp och vilka som klarar sig på egen hand med hjälp av närstående, säger Lars Wahlström.
Disputation skedde 9 september 2010 vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet. CeFAM är ett samarbete mellan Karolinska Institutet och Stockholms läns landsting.
Doktorsavhandling
Disaster and recovery
Lars Wahlström
Karolinska Institutet 2010, ISBN: 978-91-7409-971-3