Social samvaro skyddar vår hälsa

En enda nära vän. Det kan räcka för att undvika de negativa hälsoeffekter som ofrivillig ensamhet kan leda till. I lördags föreläste forskare från KI om ensamhet på Vetenskapsfestivalen i Göteborg.

Att känna sig ofrivilligt ensam är förenat med stark oro, ångest och stress. Genom historien har ensamhet ofta varit förknippat med ren livsfara.

– Att gå ihop i grupp har varit ett sätt att skydda sig mot fysiska faror som till exempel rovdjur och fiender. Därför har de individer som sökt sig till gemenskapen, och från ensamheten, haft en överlevnadsfördel. Idag finns inte de fysiska farorna på samma sätt – men vi bär fortfarande på de genetiska anlagen som får oss att sky ensamheten, sa Peter Strang, professor i palliativ medicin, särskilt onkologi, vid institutionen för onkologi-patologi.

Men att vara singel innebär inte att man är ensam.

– Det avgörande är känslan av upplevd ensamhet. Forskning visar dock att dåliga relationer generellt är ännu sämre för hälsan, sa Peter Strang.

Han jämför ensamhet som en lågintensiv men kronisk stressfaktor som ökar risken för både hjärt-kärlsjukdom och död. Omvänt så leder social aktivitet till frisättning av bland annat ”lugn-och-ro-hormonet” oxytocin och endorfiner, kroppens eget morfin. Gemenskap är alltså tvärtom positivt för kroppen och hälsan.

Sociala aktiviteter stimulerar hjärnan och att det kan kompensera för de skador som uppkommer med ökad ålder.

Social aktivitet kan också skydda mot Alzheimers sjukdom, berättade Laura Fratiglioni, professor i medicinsk, epidemiologi med inriktning mot demenssjukdomar vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle. Forskning visar bland annat att personer som har ett stort socialt nätverk under medelåldern har en betydligt mindre risk att senare i livet drabbas av Alzheimers sjukdom. Både sociala, mentala och fysiska komponenter har betydelse. Den skyddande effekten kan bero på att man genom sitt nätverk får hjälp med att ta hand om sin hälsa, exempelvis påminnelse att gå till doktorn eller ta sin medicin, så att andra riskfaktorer minskas eller undviks.

– Men det kan också vara så att sociala aktiviteter stimulerar hjärnan och att det kan kompensera för de skador som uppkommer med ökad ålder, sa Laura Fratiglioni.

Den minskade psykosociala stressen som gemenskapen innebär, som även Peter Strang berättade om, kan också vara viktig för att risken minskar.

Det är inte mängden social aktivitet som är avgörande.

Men hur social måste man vara? Enligt Martin Forster, forskare i psykologi vid institutionen för klinisk neurovetenskap, har känslan av ensamhet inte nödvändigtvis en direkt koppling till antalet vänner – på Facebook eller i verkligheten. Det är istället kvaliteten på vänskapen som har störst betydelse, berättade han, och nämnde forskning som undersökt hur barns popularitet påverkar deras välmående.

– Det är inte mängden social aktivitet som är avgörande, utan snarare känslan av närhet och tillhörighet. En nära vän kan räcka för att få positiva effekter på självkänslan, sa han.

Utåtagerande beteende ökar också vid ensamhet, något som inte bara ger konsekvenser för individen utan även för samhället. Martin Forster berättade om en studie som undersökt riskfaktorer för att barn mellan 12–14 år ska begå våldsbrott.

– Att ha antisociala vänner var den näst starkaste riskfaktorn. Att tidigare ha blivit bortvald av en nära vän var den riskfaktor som allra tydligast kunde kopplas till risk att begå våldsbrott, sa Martin Forster.

Hur kan man hjälpa ett barn att få nära vänner, undrade moderatorn Ulrika Hjalmarson Neideman, i vanliga fall är programledare på Sveriges Radios Kropp & Själ.

– Tidigare fokuserade man mycket på hur barnet eller personen skulle bete sig men det har man delvis gått ifrån. En person som lider av social fobi vet mycket väl hur man ska bete sig, han eller hon tenderar snarare att blir alltför upptagen av just det. Istället rekommenderas idag att man hjälper barnet till sociala sammanhang där det kan hitta likasinnade, så att personen kan få känna sig omtyckt precis som den är. För barn som lider av en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan det dock ibland vara bra att öva på hur man interagerar med andra människor, sa Martin Forster.

Hur kan samhället hjälpa till?

– Vi kan arbeta för att undvika att äldre människor blir ofrivilligt isolerade i sina hem. Vi kan också öka kunskapen inom hemtjänsten om vikten att verkligen möta den äldre, till exempel se personen i ögonen och ta sig tid även till samtalet, inte bara till det praktiska, sa Laura Fratiglioni.

Är detta en fråga för vården?

– Ja. Jag tror att vi generellt är proffsiga på att bemöta patienterna och ge dem rätt vård men jag tror vi kan bli bättre på att se individen bakom, att möta människan. Det behöver inte kosta mer pengar att förbättra detta, sa Peter Strang.

Men om man har en introvert, inåtvänd, personlighet? Måste man ändå vara social, undrade en kvinna i publiken.

– Då har man inte lika stort behov av umgänge. Men då lider man inte heller, som man gör när man till exempel har social fobi, en diagnos som kan behandlas, sa Martin Forster.

– Men man kan också känna gemenskap med ett husdjur eller en bok, sa Peter Strang.

– Även internet kan vara en stor möjlighet – där handlar det om hur man använder det. Om man tenderar att jämföra sig mycket med andra kan det vara negativt. Om man istället använder nätet för att få kontakt med andra så kan det vara positivt, Martin Forster.

Inom psykologin kan det ibland bli för mycket fokus på riskerna och problemen med ensamhet, menade Martin Forster.

– Det verkliga värdet av social samvaro är ju glädjen i sig, sa han.

Text: Cecilia Odlind

Ta del av alla sociala medie-flöden kring eventet via Storify.

Läs även artikel från Medicinsk Vetenskap om effekter av ofrivillig ensamhet på hälsan.

Uppdatering: Nu kan du också titta på inspelningen från föreläsningen på UR Play.