Publicerad: 2015-10-07 12:21 | Uppdaterad: 2022-09-22 10:58

Nobelpriset i kemi 2015 – Tomas Lindahl gjorde avgörande forskning vid Karolinska Institutet

Nobelpriset kemi 2015

Årets Nobelpris i kemi 2015 går till Tomas Lindahl, Paul Modrich och Aziz Sancar för att de på molekylär detaljnivå har kartlagt hur celler lagar skadat DNA och felsäkrar den genetiska informationen. Tomas Lindahl gjorde de avgörande upptäckter, som han nu belönas för, vid Karolinska Institutet.

​2015 års Nobelpris i kemi går till Tomas Lindahl, Francis Crick Institute och Clare Hall Laboratory, Hertfordshire, Storbritannien, Paul Modrich, Howard Hughes Medical Institute och Duke University School of Medicine, Durham, NC, USA och Aziz Sancar, University of North Carolina, Chapel Hill, NC, USA för att de på molekylär detaljnivå har kartlagt hur celler lagar skadat DNA och felsäkrar den genetiska informationen. Deras arbete har gett fundamental kunskap om hur den levande cellen fungerar och ligger också till grund för exempelvis utveckling av nya cancerbehandlingar.

Tomas Lindahl doktorerade vid Karolinska Institutet 1967. Under följande period som ung forskare i USA, formulerade han frågan: ”Hur stabilt är egentligen DNA?”. På den tiden antog forskarvärlden att DNA-molekylen – som ju utgör grunden för allt liv – var extremt beständig. Allt annat var otänkbart. Tillbaka på Karolinska Institutet gjorde han under 1970-talet sina första upptäckter om mekanismer som kan reparera DNA. Han har därefter varit verksam som forskningsledare främst i England.

Senast svenskar tilldelades Nobelpriset var när Arvid Carlsson år 2000 tilldelades priset i fysiologi eller medicin och 2011 när poeten Tomas Tranströmer fick litteraturpriset.

I en kommentar direkt efter att ha fått årets Nobelpris i kemi säger Tomas Lindahl enligt SvD:

– Bakgrunden till min egen forskning kommer från Sverige. Jag fick min grundutbildning i Sverige.

– Jag hoppas att det uppmuntrar svensk forskning genom att detta är grundforskning som började på Karolinska Institutet och det är basen för allt jag har gjort senare och jag är mycket stolt och tacksam över att ha tränats på Karolinska Institutet.

Camilla Björkegren är professor vid institutionen för cell- och molekylärbiologi, KI, och forskar om DNA-skador, samma område som Tomas Lindahl.

– Detta är väldigt roligt och ger en skjuts till forskningsfältet. Och det är mycket välförtjänt, säger hon.

Hon menar att Tomas Lindahls forskning banat väg för både ökad förståelse och nya behandlingar.

– Sedan hans upptäckter gjordes har man hunnit identifiera ytterligare en rad DNA-reparationsvägar som när de inte fungerar kan orsaka cancer. I dag förstår vi därmed mer om hur cancer kan uppkomma på olika sätt.

Arne Holmgren, professor vid institutionen för medicinsk biokemi och biofysik på KI, arbetade på samma institution som Tomas Lindahl under 1970-talet då stora delar av det arbete som nu belönas genomfördes.

– Tomas Lindahl var en väldigt målmedveten forskare som var lätt att samarbeta med. Han var modig nog att våga forska inom ett område som inte tillhörde de hetaste på den tiden, det var nyfikenhetsdriven forskning, säger han.

Förstod man då att detta var genombrottsforskning?

– Både ja och nej. Det var bra forskning, det begrep man. Men man kunde inte då inse vidden av upptäckterna. Så är det ju ofta, grundforskningen svarar på de grundläggande frågorna om hur saker och ting fungerar. Sedan kan kunskapen tillämpas, i dag finns flera cancerläkemedel som baseras på Tomas Lindahls tidiga upptäckter, säger Arne Holmgren.

En av Tomas Lindahls tidigare doktorander, Stefan Söderhäll, nu barnonkolog och forskare vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid KI, beskriver Nobelpristagaren som en lugn och eftertänksam person.

– Som handledare lämnade han oss i fred men fanns oftast tillgänglig på nära håll och kom med konstruktiva synpunkter vid behov. En påtaglig styrka som jag upplevde att han hade var att ta en sak i taget. På så vis fick han mycket ur händerna, säger han.

Han vill också lyfta hur generös Tomas Lindahl var som forskare och nämner ett exempel:

– En av publikationerna i min avhandling blev accepterad i den mycket välrenommerade tidskriften Nature. Tomas hade kunnat hävda att han skulle stå som medförfattare eftersom han var min handledare och naturligtvis bidragit med en hel del råd. Men på hans initiativ fick jag stå som ensamförfattare på artikeln. Få skulle ha resonerat så generöst som Tomas gjorde, både då och i dag, säger Stefan Söderhäll.

Intervjuer och text KI-forskare: Cecilia Odlind

Övrig text: Nyhetsredaktionen