När spelandet tar över livet

Införandet kan underlätta för den som har problem med sitt spelande, menar Philip Lindner, docent och forskargruppsledare vid Karolinska Institutet, samt psykolog inom beroendevården i Stockholm. 

– Att dataspelsberoende nu även formellt klassas som ett beteendeberoende, talar för att beroendevården framöver får ett tydligare ansvar för behandlingen och gör att det finns ett tydligt ställe dit man kan vända sig, säger han. 

Varaktigt mönster av dataspelande

I WHO:s internationella diagnosklassifikation ICD-11 beskrivs dataspelsberoende som ett varaktigt mönster av dataspelande som personen har svårt att kontroller. Beteendet ska också leda till påtagligt lidande och betydande funktionsnedsättning i det dagliga livet.  

– Men det går inte att sätta en tidsgräns eftersom det varierar mellan individer hur mycket tid man behöver till annat i sin vardag, säger Philip Lindner, som i sin forskning bland annat har utvärderat en skattningsskala för screening av dataspelsberoende, som nu införs nationellt. 

När diagnosen först fördes på tal var en kritik att den skulle sjukdomsförklara en normal ungdomsföreteelse. Philip Lindner menar att forskningsfältet nu har landat i att dataspel kan ha en beroendeframkallande komponent och liksom andra beteendeberoenden kan ge beroendeliknande symtom och negativa konsekvenser. 

En invändning är dock att diagnosen inte fångar upp flickors motsvarande problematiska skärmvanor. Medan en stor andel av de 16–17-åriga pojkarna spelar dataspel, lägger 40–50 procent av flickorna i samma ålder mer än tre timmar per dag på sociala medier.  

– Kanske behövs en bredare diagnos, eller ytterligare en diagnos, för andra slags skärmvanor som passar flickors symtombild bättre, säger Philip Lindner. 

Virtuella kosmetiska föremål

Ungefär en till två procent av befolkningen uppskattas ha ett problematiskt dataspelande, men förekomsten varierar med ålder och kön. 

– Den stora majoriteten är män. Omfattande dataspelande är vanligast runt femtonårsåldern, men det är inte nödvändigtvis då problemen är störst, utan snarare i 25–30-årsåldern när man börjar få andra förpliktelser i livet som spelandet konkurrerar ut, säger Philip Lindner. 

En utveckling som oroar honom är att dataspel numera inte bara handlar om själva spelandet, utan också om pengar och spel om pengar. Spelaren kan betala för att få olika spelfördelar eller för slumpmässiga belöningar, vilket påminner om hasardspel. I många spel går det också att köpa så kallade ”skins”, virtuella kosmetiska föremål som förändrar utseenden på till exempel vapen eller karaktärer.  

– I takt med att det här blir vanligare och lockar till sig barn och ungdomar i allt yngre åldrar tror jag att symtomen hos dem som har problem framöver riskerar att utvecklas snabbare och bli värre än vi sett tidigare, säger Philip Lindner och fortsätter: 

– Det blir också allt tydligare att det finns en förhöjd risk att utveckla traditionellt spelberoende längre fram om du spelar väldigt mycket dataspel. 

Kartlägger sitt spelande

Vården av dataspelsberoende bygger ofta på kognitiv beteendeterapi, KBT, och handlar i regel inte om total avhållsamhet utan om att få ned spelandet i tid. 

– Man kartlägger sitt spelande noggrant – när spelar jag, vad och varför – och försöker hitta ett individuellt recept för gränssättning som fungerar, säger Philip Lindner. 

Det kan till exempel ingå att använda tekniska hjälpmedel som begränsar speltiden, att ta bort vissa program och att hitta alternativa beteenden att ta till när risken att spela för mycket är som störst.  

– Generellt ger behandlingen god effekt i form av minskad speltid och minskade negativa konsekvenser. En pilotstudie av en svensk KBT-­baserad behandling indikerar till exempel en halvering av patienternas symtom, säger Philip Lindner.