När läkning blir skadlig: stödjeceller i binjuren kopplas till cancerutveckling
En ny studie från Karolinska Institutet, publicerad i npj Precision Oncology, visar att stödjeceller i binjuren kan hjälpa till att bygga upp hormonproducerande vävnad inte bara under fosterutveckling utan även efter födseln. Men samma celler kan också bilda ursprunget till binjuretumörer, vilket ger nya ledrådar till hur cancer uppstår – och hur den kan behandlas.
Forskarna upptäckte att en typ av stödjeceller i binjuren, så kallade sustentakulära celler, kan agera som stamceller. Dessa celler hjälper till att återbilda kromaffinceller, som producerar stresshormonerna adrenalin och noradrenalin. Hos vissa patienter med binjuretumörer, så kallade paragangliom, kan dock samma stödjeceller vara tumörens ursprungsceller.
– Vi fann att dessa glialiknande celler inte bara bidrar till att bibehålla frisk vävnad utan, i vissa paragangliom, även bär på samma tumörinitierande kromosomförändringar förklarar Susanne Schlisio, forskargruppledare vid institutionen för onkologi-patologi och studiens sistaförfattare.
– I tumörer med ärftliga VHL-mutationer uppvisade vissa av dessa stödjeceller förlust av kromosom 3p, en s.k. ”second hit” som leder till VHL-inaktivering och krävs för tumörutveckling hos patienter med denna mutation. Detta tyder på att de kan utgöra ursprunget till vissa tumörer, säger Michael Mints, docent vid samma institution och delad sisteförfattare.
En biologisk ”strömbrytare” styr cellernas väg
Med hjälp av avancerad genetisk spårning av celler hos möss och enkelcellssekvensering av både frisk vävnad och tumörer i människa visade forskarna att dessa stödjeceller fortsätter att bilda kromaffinceller även efter födseln – något man tidigare trodde bara hände under fosterutvecklingen. De identifierade också en viktig interaktion mellan proteinerna DLK1 och NOTCH, som fungerar som ett slags ”strömbrytare”: den avgör om cellerna ska hjälpa kroppen att läka eller bidra till utveckling av cancer .
– Denna mekanism kan bli ett nytt mål för precisionsmedicin, säger Susanne Schlisio. Om vi kan kontrollera den kan vi främja regeneration eller förhindra tumörbildning.
– Att DLK1 uttrycks både i friska kromaffinceller och i paragangliom är särskilt intressant, säger Petra Bullová, forskningsspecialist vid institutionen för onkologi-patologi och studiens förstaförfattare. DLK1 har nyligen beskrivits som ett immunterapeutiskt mål vid neuroblastom, där hämning av DLK1 bromsar tumören.
Studien lyfter även fram betydelsen av fosterutvecklingens tidsmässiga reglering. Binjurens förmåga att förnya sig kan skapa ett sårbart tidsfönster där genetiska mutationer kan leda till cancer.
Denna forskning förändrar synen på stödjeceller, från att ses enbart som passiva hjälpare till att betraktas som aktiva deltagare i både läkning och sjukdom.
Studien har finansierats av Europeiska forskningsrådet (ERC), Paradifference Foundation, Vetenskapsrådet och Cancerfonden.
Publikation
“Postnatal sustentacular cells as chromaffin progenitors and tumor cells of origin in VHL-related paragangliomas” Petra Bullova, Peng Cui, Maria Arceo, Jiacheng Zhu, Wenyu Li, Monika Plescher, Valentin Poltorachenko, Katerina Stripling, Christian Santangeli, Lidiya Mykhaylechko, Maria Eleni Kastriti, Catharina Larsson, C.Christofer Juhlin, Michael Mints, Susanne Schlisio, npj Precision Oncology, online 15 oktober 2025, doi: 10.1038/s41698-025-01145-8.