Metod vid självmordförsök påverkar prognos
Metoden som används vid ett självmordsförsök har stor betydelse för risken att ett självmord senare fullbordas, visar en långtidsuppföljning från Karolinska Institutet. Resultaten kan vara till hjälp i den akuta riskbedömningen efter självmordsförsök.
Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna i åldersgruppen 15-44 år. Tidigare forskning har visat att personer som tidigare har försökt ta sitt liv har en kraftigt förhöjd risk att begå ett självmord. Andra kända riskfaktorer är psykisk sjukdom och drogmissbruk. Den nya studien, som följer upp personer som genomfört självmordsförsök, är en av de första som jämför grupper som använt olika metoder vid självmordsförsöket.
Resultaten, som publiceras i ansedda British Medical Journal (BMJ), visar att risken för fullbordat självmord är särskilt hög för personer som genomfört självmordsförsök genom hängning, dränkning, hopp från hög höjd eller med skjutvapen. Det är till exempel sex gånger vanligare med självmord efter ett hängningsförsök, och fyra gånger vanligare efter ett dränkningsförsök i jämförelse med den vanligaste metoden som är förgiftningsförsök.
Forskarna upptäckte också att risken var särskilt stor redan under den första tiden efter ett hängningsförsök, samt att samma metod ofta användes vid självmordsförsöket och det slutliga självmordet.
– Resultaten kan vara till hjälp i den akuta riskbedömningen efter självmordsförsök. Flera faktorer är viktiga som den psykiska sjukdomen och den suicidala avsikt man har, men det är alltså viktigt att också väga in om man använt en våldsam metod när man bedömer risken på kort och lång sikt, säger professor Bo Runeson som har arbetat med studien.
Studien inkluderar nästan 50 000 personer som vårdats på sjukhus efter ett självmordsförsök under perioden 197382. Under uppföljningstiden, som varade fram till 2003, begick 12 procent av studiegruppen, eller 5740 personer, självmord.
Publikation
Method of attempted suicide as predictor of subsequent successful suicide: national long term cohort study.
BMJ 2010 Jul;341():c3222