Ledtråd om hur muskler försvagas vid dermatomyosit öppnar för ny läkemedelsbehandling
Faktorer i blodet hos patienter med dermatomyosit kan försämra muskelfunktionen genom att aktivera en specifik inflammationsväg. Det visar en ny studie från Karolinska Institutet som publicerats i Annals of the Rheumatic Diseases. Resultaten pekar på att läkemedel som blockerar denna signalering kan motverka muskelsvaghet.
Dermatomyosit är en autoimmun sjukdom som ger muskelsvaghet och inflammation i både muskler och hud. Sjukdomen är invalidiserande, kopplad till ökad risk för andra sjukdomar så som hjärtsjukdomar, och har ökad dödlighet. Trots detta har det länge varit oklart vilka mekanismer som orsakar den nedsatta muskelfunktionen och hur denna kan behandlas. I den aktuella studien använde forskarna en experimentell plattform för att isolera de effekter som faktorer i blodet har på en muskel. På så sätt kunde de studera vad som händer i en muskel som blir försvagad när den exponeras för serum, en cellfri blodvätska, från patienter med dermatomyosit.
Forskarna såg att de friska musklerna tappade kraft efter exponering för patientserum, medan serum från friska personer inte påverkade muskelstyrkan. När forskarna blockerade typ I-interferonreceptorn eller hämmade den efterföljande JAK/STAT-signaleringen, bromsades den sjukdomsframkallande effekten av patienternas serum.
– Våra resultat tyder på att blodburna faktorer hos patienter med dermatomyosit aktiverar typ I-interferonsystemet i muskeln och att detta direkt kan försämra muskelns förmåga att utveckla kraft, säger Daniel C. Andersson, universitetslektor och specialistläkare vid institutionen för fysiologi och farmakologi vid Karolinska Institutet samt enheten för Kardiologi vid Karolinska Universitetssjukhuset.
För att förstå vilka signalvägar som påverkas analyserade forskarna uttrycket av generna i muskeln efter exponering för serum. De fann att flera gener som normalt aktiveras av typ I-interferon var nedreglerade när den receptorn blockerades, vilket ytterligare bekräftar att typ I-interferon spelar en central roll. Dessutom visade experiment att en kombination av interferon α och interferon β, men inte vardera för sig, krävdes för att framkalla muskelsvaghet som liknade effekten av patientserumet, vilket på ett nytt sätt belyser hur typ I-interferonreceptorn aktiveras i en muskel.
– Det här stärker hypotesen att en samverkan av flera interferonsignaler och möjligen också andra inflammatoriska signaler ligger bakom effekten på muskeln och att denna kan medieras av faktorer i serum utan närvaro av blodceller. Läkemedel som hämmar typ-I interferon finns i användning för andra sjukdomstillstånd. Baserat på våra resultat torde riktade behandlingar som blockerar receptorn för typ I-interferon och signalvägar nedströms om receptorn vara en lovande behandling för dermatomyosit, säger Daniel C. Andersson.
Studien genomfördes i samarbete mellan flera forskargrupper vid Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset samt internationella partner. Forskningen finansierades bland annat av Kung Gustaf V:s 80-årsfond, Promobilia, Region Stockholm, Hjärt-Lungfonden och Vetenskapsrådet.