Ny studie visar skillnader i njursjukvård mellan kvinnor och män
Kvinnor med nedsatt njurfunktion fick i lägre grad än män i samma situation diagnosen kronisk njursjukdom. Kvinnorna hade också mindre chans att få sin njurfunktion följd, att träffa en njurläkare och använda rekommenderade behandlingar för kronisk njursjukdom. Det visar en svensk studie av forskare från Karolinska Institutet, publicerad i Journal of the American Society of Nephrology.
– Våra resultat visar på tydliga könsskillnader i vården av kronisk njursjukdom till kvinnors nackdel. Vi tror att insatser för att förbättra situationen och säkerställa en jämlik vård kan minska både samhällets och individens börda av den här sjukdomen, säger Juan Jesus Carrero, professor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet och studiens sisteförfattare.
Kronisk njursjukdom drabbar ungefär tio procent av befolkningen och kännetecknas av en stadig försämring av njurarnas funktion. Sjukdomen märks sällan på ett tidigt stadium, men kan skada många olika vävnader och organ i kroppen och är förknippad med en ökad risk för flera andra sjukdomar.
Det har visat sig finnas skillnader mellan könen i förekomst, utveckling och utfall av kronisk njursjukdom. Detta skulle kunna förklaras av biologiska skillnader mellan kvinnor och män, men även av skillnader i kvalitet på den vård som ges. Rekommendationerna för hur personer med risk för kronisk njursjukdom eller bekräftad sådan sjukdom ska diagnostiseras, följas och behandlas är desamma oavsett kön.
I den aktuella svenska studien har forskarna undersökt skillnader mellan män och kvinnor i rutinvården för kronisk njursjukdom.
Stor studie
Studien omfattade över 220 000 personer, identifierade när de för första gången uppvisade nedsatt njurfunktion definierat som ett så kallat eGFR-värde mindre än 60 ml/min/1,73 m2. Data hämtades från projektet Stockholm CREAtinine Measurements (SCREAM), som innehåller information om alla personer i Region Stockholm som lämnat blodprover för testning av kreatinin i samband med ett rutinmässigt vårdbesök. Kreatininprover används tillsammans med faktorer som ålder och kön för att beräkna eGFR, den estimerade glomerulära filtrationshastigheten, vilken ger ett mått på njurarnas funktion.
Studien omfattade personer över 18 år som lämnat kreatininprov 2009–2018. Deltagarna följdes från första gången ett lågt eGFR-värde påträffades för att undersöka könsskillnader i diagnos av kronisk njursjukdom, hur njurfunktionen följdes, besök hos njurspecialist och läkemedelsanvändning.
För att undersöka utvecklingen över tid gjordes analyserna också en gång för varje kalenderår 2009–2018. Vid studiens start var 55 procent av deltagarna kvinnor. Deras medelålder var 77 år, jämfört med männens 74 år.
Inom de följande arton månaderna fick färre kvinnor än män diagnosen kronisk njursjukdom; åtta respektive tre procent. Skillnaden mellan könen noterades oavsett njursjukdomens stadium.
Det var ungefär dubbelt så sannolikt för män att komma till en njurläkare inom 18 månader efter att den nedsatta njurfunktionen identifierades. Detta gällde oavsett njursjukdomens stadium, förekomsten av albumin i urinen eller skälet till remittering.
Ojämlik vård
– Det här är personer med trolig kronisk njursjukdom och vår studie visar att kvinnor har mindre chans att få samma njursjukvård som män. Bara att få diagnosen är viktigt av flera skäl, till exempel för möjligheten att remitteras till njurspecialist och för att andra läkare blir medvetna om sjukdomen och kan undvika att skriva ut läkemedel som kan skada njurarna ytterligare, säger Oskar Swartling, studiens försteförfattare och doktorand vid institutionen för medicin, Solna, Karolinska Institutet.
Hos en hög andel av deltagarna, 91 procent av männen och 87 procent av kvinnorna, hade njurfunktionen följts genom att kreatininvärdet mättes minst ytterligare en gång inom de kommande 18 månaderna. Andelen där albumin i urinen mättes var lägre; 34 procent bland männen och 28 procent bland kvinnorna.
Skillnaderna mellan könen minskade men kvarstod när forskarna justerade för samsjuklighet, läkemedel och utbildningsnivå, och sågs även bland personer med bekräftad kronisk njursjukdom efter upprepad testning.
Generellt använde en högre andel av männen läkemedel av typen RASi (renin-angiotensin-systeminhibitorer), som är de huvudsakliga läkemedlen för att bromsa sjukdomen – 56 procent av männen jämfört med 47 procent av kvinnorna gjorde det. 38 procent av männen och 29 procent av kvinnorna hämtade ut statiner, läkemedel som rekommenderas för att minska risken för hjärt-kärlkomplikationer.
Användningen var högre i sjukdomsgrupper där det finns riktlinjer som starkt rekommenderade behandlingen, men även där var andelen kvinnor som tog ut läkemedlen lägre.
– Vi kan inte säga vad den här möjliga underbehandlingen av kvinnor beror på, om den kan förklaras av läkarens eller patientens ageranden eller skillnader i sjukvårdsprocesserna. Men vår studie visar på ett problem som går att rätta till, och att göra det bör vara vårt nästa drag, säger Juan Jesus Carrero.
Det är inte säkert att fynden kan generaliseras till andra sjukvårdssystem, men enstaka observationer i andra rapporter tyder på att det finns liknande könsskillnader även i Storbritannien, Kanada och USA.
Forskningen har finansierats av Vetenskapsrådet. Vissa av forskarna har fått anslag samt kompensation för föreläsningar och rådgivning från privata bolag utanför ramen för den här studien.
Publikation
”Sex Differences in the Recognition, Monitoring and Management of Chronic Kidney Disease in Health Care”. Oskar Swartling, Yuanhang Yang, Catherine Clase, Edouard Fu, Manfred Hecking, Sebastian Hödlmoser, Ylva Trolle-Lagerros, Marie Evans och Juan Jesus Carrero. Journal of the American Society of Nephrology, 29 juli, 2022, doi: 10.1681/ASN.2022030373