Publicerad: 2014-02-27 08:15 | Uppdaterad: 2014-02-27 16:48

Kirurgi ökar överlevnaden för män med prostatacancer

Chansen för män att överleva kliniskt lokaliserad prostatacancer ökar med kirurgisk behandling jämfört med strålbehandling, enligt den hittills största studie som har gjorts inom området. Ett internationellt forskarlag lett från Karolinska Institutet jämförde data från över 34000 patienter i Sverige över en 15-årsperiod.

Omkring 350 000 män diagnostiseras med prostatacancer i Europa varje år och risken att drabbas under en livstid är en på sex. Förhoppningen är nu att resultaten från den aktuella studien, som publiceras online i vetenskapstidskriften British Medical Journal (BMJ), ska kunna erbjuda stöd i valet av lämplig behandling. Studien visar att patienter med lokaliserad cancer i prostata hade ökad chans att överleva om de i första hand behandlades kirurgiskt. Den största fördelen med kirurgi jämfört med strålning sågs vid så kallad intermediär- och högriskcancer för unga män respektive män med generellt bättre hälsa. Forskarna kunde se fördelar för män med lågriskcancer, men dessa män har låg risk att dö i prostatacancer oavsett val av behandling.

Beslutet att behandla prostatacancer kirurgiskt eller med strålning kan bara fattas av patienten själv i samråd med behandlande läkare, med utgångspunkt från kunskap om det enskilda fallet och patientens livssituation. Kirurgisk behandling av prostatacancer kallas radikal prostatektomi och innebär att prostatan, en körtel placerad strax under urinblåsan hos män, opereras bort. Operationen kan numera utföras med hjälp av titthålskirurgi, men kan ibland ge biverkningar i form av impotens och urinläckage. Strålbehandling innebär att man ger en hög stråldos riktad mot prostata som skadar tumörcellernas arvsmassa och på det sättet hindrar tumörtillväxt. Strålning ger upphov till biverkningar i angränsande organ så som ändtarm, erektionsnerver och urinblåsa.

– Även om vi hoppas att den här studien ska ha betydelse i beslutsprocessen för patienten och hans läkare, så ska man ha klart för sig att vi enbart tittade på livslängden kopplat till behandling av prostatacancer. När det gäller eventuella bieffekter som olika behandlingar har på livskvaliteten måste man utgå ifrån att patienter har olika sätt att se på livskvalitet i förhållande till livslängd, säger Prasanna Sooriakumaran, kirurg och forskare i Oxford, Storbritannien och även verksam som gästforskare vid Karolinska Institutet.

I den nu publicerade studien följdes i stort sett samtliga män i Sverige som diagnostiserats med prostatacancer från 1998 och framåt. Data från Nationella prostatacancerregistret samkördes med åtta andra nationella register, inklusive socialstyrelsens patient- och dödsorsaksregister. Forskarna analyserade information om bland annat tumörtyp, sjukdomsstadium, patientens ålder och medicinska historia samt socioekonomisk status.

– De svenska databaser som vi använde i den här studien är de mest kompletta och aktuella i världen när det gäller överlevnad kopplad till män med prostatacancer, men det är samtidigt viktigt att komma ihåg att Sverige skiljer sig demografiskt från många länder och studien kan behöva kompletteras med ytterligare forskning om andra populationer, säger Peter Wiklund, professor vid Karolinska Institutet och studiens sistaförfattare.

Deltagande forskare i studien är verksamma vid Nuffield Department of Surgical Sciences, Oxford University, institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet samt Institutionen för epidemiologi vid Erasmus MC i Rotterdam, Nederländerna. Forskningen har finansierats med anslag från amerikanska National Institute for Health Research (NIHR), Vetenskapsrådet och Oxford Biomedical Research Centre.

Publikation

Comparative oncological effectiveness of radical prostatectomy and radiotherapy in prostate cancer: an analysis of mortality outcomes in 34,515 patients treated with up to 15 years follow-up
P. Sooriakumaran, T. Nyberg, Tommy, O. Akre, L. Haendler, I. Heus, M. Olsson, S. Carlsson, M. Roobol, G. Steineck, and P. Wiklund
British Medical Journal, online 27 February 2014, doi: 10.1136/bmj.g1502