Publicerad: 2011-02-11 00:00 | Uppdaterad: 2014-07-09 10:17

Genetiska olikheter mellan nord- och sydsvenskar

Människor från norra och södra Sverige skiljer sig åt genetiskt, visar den hittills största genetiska studien på den svenska populationen. Svenskar är också genetiskt närmare tyskar och britter än de är finländare. Studien som har gjorts i samarbete mellan Karolinska Institutet och Helsingfors universitet publiceras i PLOS ONE.

– Kunskap om populationens genetiska struktur är viktig för att förstå varifrån vi kommer och för att identifiera gener som ger upphov till sjukdomar, säger Per Hall, professor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska Institutet.

I studien har generna hos mer än 1 500 personer med svenskt ursprung från olika delar av landet analyserats och jämförts med generna från drygt 3 200 personer från bland annat Finland, Tyskland, Storbritannien och Ryssland. Forskarna har använt mer än 350 000 genetiska markörer, så kallade single nucleotide polymorphisms (SNP), som är spridda i det mänskliga genomet.

Studien visar att det finns genetiska skillnader mellan sydsvenskar och nordsvenskar, vilket forskarna tror är ett resultat av hur folkgrupper rört sig över landet. Det finns ingen tydlig genetisk gräns i Sverige utan övergången sker gradvis från norr till söder.

Hos befolkningen i södra Sverige finns endast små lokala genetiska skillnader, medan de särskilt i Norrbotten och Västerbotten är större. Det kan förklaras av att befolkningsmängden i norr varit mindre och att människor levt mera isolerade, vilket har lett till uttalade lokala genetiska skillnader.

– Trots nära kontakter inom Norden verkar svenskarna också vara genetiskt mera lika tyskar och britter än finländare, säger Juha Kere, professor vid institutionen för biovetenskaper och näringslära på Karolinska Institutet.

Publikation

Swedish population substructure revealed by genome-wide single nucleotide polymorphism data.
Salmela E, Lappalainen T, Liu J, Sistonen P, Andersen P, Schreiber S, et al
PLoS ONE 2011 Feb;6(2):e16747