Christofer Juhlin ny professor i tumörpatologi

Christofer Juhlin arbetar som överläkare i klinisk patologi vid Karolinska universitetssjukhuset och leder sedan tidigare en forskargrupp inom molekylär endokrin patologi vid institutionen för onkologi-patologi. Gruppen kartlägger genetiska och molekylära förändringar i hormonproducerande organ, som sköldkörtel, bisköldkörtlar och binjurar, för att bättre förstå tumörutveckling och bidra till mer träffsäkra diagnoser och behandlingar.

Vad betyder professorsutnämningen för dig och din forskning?

– För mig känns professorsutnämningen framför allt som ett stort förtroende. Den ger möjlighet att fortsätta bygga en långsiktig forskningsmiljö där klinisk patologi och molekylär cancerbiologi möts. Jag har alltid drivits av att förstå varför tumörer beter sig så olika mellan patienter, och hur den kunskapen kan användas för bättre kliniska beslut. 

I den här rollen får jag ännu bättre förutsättningar att utveckla translationella projekt där våra forskningsresultat faktiskt kan påverka diagnostik och behandling. Det är också viktigt för mig att kunna bidra till utbildningen av nästa generation patologer och forskare, och att tydliggöra vilken central roll patologin har i dagens precisionsmedicin.

Kan du beskriva vad din forskning, och din forskargrupps arbete, handlar om i stora drag?

– Vår forskning fokuserar på att förstå de molekylära mekanismer som driver tumörutveckling i hormonproducerande organ, framförallt i sköldkörtel, bisköldkörtlar och binjurar. Vi letar efter genetiska förändringar och biologiska signaler som kan hjälpa oss att skilja mellan tumörer som är biologiskt indolenta, det vill säga växer långsamt och oftast beter sig harmlöst, och sådana som riskerar att bli aggressiva. 

Min forskargrupp arbetar i nära koppling till den kliniska diagnostiken. Vi kombinerar klassisk histopatologi med molekylär spetsteknologi för att utveckla kliniska markörer som kan användas i rutinsjukvården för bättre diagnos, prognos och behandlingsval.

 Vad har ni kommit fram till hittills?

– Hittills har vår forskning bidragit till att identifiera molekylära förändringar som i dag används i den kliniska diagnostiken av endokrina tumörer. Det gäller bland annat markörer som hjälper till att upptäcka mer aggressiva former av sköldkörtel- och bisköldkörteltumörer. Arbetet har fått tydligt internationellt genomslag, och flera av de markörer som vi tidigt pekade ut som lovande används nu i rutindiagnostiken vid sjukhus även utanför Sverige.

Det som känns mest meningsfullt är att se hur molekylära fynd faktiskt kan förändra vårdens beslut, att vi kan gå från generella behandlingar till mer individanpassade. Samtidigt har vi fortfarande mycket kvar att förstå, särskilt kring varför vissa tumörer plötsligt ändrar biologiskt beteende, och det är en av de frågor som vi ska fördjupa oss i framöver.

Vad blir nästa steg?

– Nästa steg är att fortsätta flytta fram patologins position i precisionsmedicinen. Diagnostik handlar inte längre enbart om att sätta rätt namn på en tumör, utan om att förstå dess biologiska drivkrafter och sannolika beteende. När våra metoder nu blir alltmer högupplösta så får patologer en unik möjlighet att identifiera nya biomarkörer som kan styra både prognosbedömning och behandlingsval. För precisionsmedicin ska fungera behöver patologin vara navet där morfologi, molekylärbiologi och kliniska beslut möts.

Endokrina tumörer spänner från indolenta till mycket aggressiva sjukdomar. För de svåraste formerna krävs en djupare kartläggning av tumörernas molekylära arkitektur för att hitta nya terapeutiska angreppspunkter. Jag tror att patologer är särskilt väl positionerade att leda detta arbete, eftersom vi befinner oss mitt i gränslandet mellan tumörens biologi och den kliniska beslutsprocessen.