Anna drabbades av bröstcancer: "Jag är inte samma person idag”

Berättat för: Annika Lund, först publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 1 2024 / Tema: Bröstcancer.

Anna Sylvans bröstcancerresa började med att hon en kväll upptäckte en knöl i bröstet. Hon förstod genast att det inte var bra. Utredningen gick snabbt. Sedan blev det tre operationer i tät följd. Vid den första upptäcktes en ny tumör och till slut togs hela bröstet bort.

”Redan då var jag helt slut. Då började cytostatikabehandlingarna”, säger hon.

Under ett halvår var Anna periodvis helt däckad, ibland sängliggande.

”Jag fick sänkt dos men förlängd behandlingsperiod. När jag trodde att allt var klart fick jag veta att jag skulle strålbehandlas också. Det var väldigt jobbigt att hela tiden få ny planering att anpassa sig till”, säger Anna Sylvan.

Under behandlingen la hon allt fokus på det hon faktiskt kunde påverka, som sin mentala inställning och sitt motionerande. Hon promenerade nästan varje dag, trots illamående och kroppsont. Och planerade in roliga saker under de dagar då hon visste att hon skulle må bättre.

”Sedan fick jag antihormoner. De gjorde mig väldigt mörk och nedstämd, jag kände inte alls igen mig själv. Efter ett läkemedelsbyte mår jag mycket bättre”, berättar Anna Sylvan.

Men hon tycker inte att hon är samma person som innan hon blev sjuk. Förmågan att organisera saker och vara supereffektiv har reducerats.

”Jag sörjer dessa förluster, för jag tyckte väldigt mycket om den effektiva person som jag var innan. Den där extraväxeln skulle behövas, både i mitt företag och när jag ska vara mamma”, säger hon.

Anna Sylvan tror att många som får bröstcancer skulle må bättre om fler förstod att man inte plötsligt är frisk när den mest intensiva behandlingen är över. Många kämpar med biverkningar från läkemedel som de ska ta i många år och övergripande känslor av ångest och oro.

”Samtidigt känner jag så stark tacksamhet – över människorna i min närhet, över den fantastiska sjukvården och över att få vara kvar. Lite mindre effektiv kan jag leva med att vara. Jag har alltid varit säker på att alla saker händer av någon anledning, även om man inte alltid förstår varför de händer”, säger hon.