Malignt melanom: ”Han skulle aldrig få bilda familj”

Text: Anders Nilsson. Först publicerat i Medicinsk Vetenskap, nr 2/2018.

”Jeans, tröja, sneakers och alltid sportbagen med sig – det är så jag minns Erik. Jag träffade honom när han skulle få sin första behandling på Radiumhemmet. Han var 35 år, hantverkare och älskade fotboll. Det här med sjukdomen, det var bara en grej som skulle fixas innan han fortsatte med resten av sitt liv.

Den första tiden sågs vi med några veckors mellanrum. Sedan, när han blev sämre och inlagd, blev det tätare mellan samtalen. Vi pratade om den plötsliga ensamheten. Vännernas besök blev allt glesare ju sjukare han blev, och sin mammas omsorger klarade han inte riktigt av. Han höll henne på avstånd. Det hade funnits en flickvän, men inte längre.

Erik hade malignt melanom och sjukdomen hade spridit sig i kroppen. Då, i början av 1990-talet, var det en nästan säker dödsdom – men en liten gnutta hopp fanns. Vi forskade om en ny behandling och Erik ingick i studien.

Som psykolog var jag involverad både på kliniken och i forskningen, och hade många och långa samtal med Erik och de andra deltagarna. Många av dem var unga, mitt i livet, som jag själv. Jag var 32 och hade småbarn hemma. Erik var ensam och skulle aldrig få bilda familj. Behandlingen fungerade inte. Det var hemskt att se alla patienterna tyna bort och dö.

Mycket har hänt sedan dess, men mycket är sig också likt. I dag finns mediciner som visserligen inte botar, men kan hålla sjukdomen i schack under lång tid. Vi som forskar om prevention, att få människor att sola klokare, har tyvärr inte varit lika framgångsrika. Svenskarnas solbeteende har visat sig oerhört svårt att rå på. Men kanske såg vi 2017 ett första tecken på något positivt; att lite färre svenskar anser att det är snyggt att vara mycket solbränd. Det vore en väldigt viktig förändring.”

^{Fotnot: Erik hette egentligen något annat.}