KI-forskaren Bea Uusma får Augustpriset för andra gången

Det hör inte till vanligheterna att samma författare får Augustpriset mer än en gång – var det en större överraskning den här gången?

– Jag var jätteöverraskad förra gången också, men jag tänkte nog att det skulle finns en mental spärr hos juryn för att ge priset till samma person. Jag hade verkligen inga förväntningar – särskilt eftersom jag skrivit om samma ämne tidigare och fått priset. När de började läsa upp ”och de nominerade är …”, tänkte jag bara ”snart är det över” och så säger de ”Vitön” – jag kunde inte tro det! Och det är faktiskt ingen annan som har vunnit fackboksklassen mer än en gång! Jag har, som du hör, tydligen blivit helt mallig av det här, skrattar Bea Uusma, forskare vid enheten för medicinens historia och kulturarv, Karolinska Institutet Universitetsbibliotek.

Hur firade du?

– Först sprang jag ut från salongen och ringde min mamma, hon blev så glad! Sen nomineringsfest där alla var med – också de som inte vann. Det var otroligt kul, för även om man tillhör ett förlag, Norstedts i mitt fall, så är man ju väldigt ensam som författare – nu kom det fram så många människor och gratulerade, och det var häftigt att inse att jag gjort så många glada. Själva priset är ganska tungt, 4,5 kilo enligt min badrumsvåg, och det var så många som ville ta en selfie med mig och priset så jag var lite trött i armarna när jag kom hem vid halv tio.

Du har ju redan berättat att det ska bli en trilogi – vad händer härnäst?

– Redan nästa vecka ska jag åka till Lund och göra fler analyser, jag vill inte avslöja exakt vad, för då blir det ju inte spännande till nästa bok. 

Tror du tredje boken också belönas med Augustpriset?

– Är du galen! Det räcker väl med två! Men självklart kommer det en tredje bok.

Och det är väl rätt självklart vad prispengarna ska gå till?               

– Ja, de går till nästa expedition till Vitön. Alla pengar som jag genererar går rakt in i projektet, lite går till att betala hyra också förstås. Och kanske ska jag doktorera så småningom, men jag är ju en författande forskaranknuten. Det viktigaste är det litterära, men jag gör det ju med ett vetenskapligt förhållningssätt.  

När tror du nästa expedition kan bli av då?

– Förr gången tog det sju år att få allt på plats, men en stor del var att få rätt tillstånd, och de har jag redan nu. Så förhoppningsvis ska det kunna ske inom tre år. Men det finns ju inga garantier, det går inte att förutse dimma, snö, om det kommer vara isbjörnar på stranden eller inte. Men det är ju det som är det fina med det här projektet – att det är så svårt. 

Text: Andreas Andersson