Årets arbetsterapeutstudent går på KI

– När jag fick veta att jag hade blivit nominerad blev jag först väldigt förvånad! Särskilt när jag fick veta att nomineringen kom från en arbetsterapeut som jag aldrig har träffat. Jag förstod då att mitt arbete ändå hade nått längre än vad jag kunde ha hoppats på, säger Botilda Guthenberg Skillinghaug, student vid KI:s arbetsterapeutprogram vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle. 

– När jag fick veta att jag blivit utsedd blev jag såklart väldigt glad! Jag känner mig så otroligt stolt och glad att jag ska bli del av en profession som bryr sig. Som tycker att mitt arbete kring ME/CFS är viktigt och vill uppmärksamma det. Det känns extra fint just när jag vet hur många patienter beskriver att bemötandet från vården har varit så förminskande. 

Vad innebär utmärkelsen för dig?

– För mig innebär utmärkelsen att jag känner mig ännu mer säker i mitt yrkesval. Jag känner mig stolt över att bli arbetsterapeut och där med ingå i en profession som uppmärksammar när någon identifierar en kunskapslucka. En profession som aktivt arbetar för jämlik vård. 

Varifrån får du din drivkraft och ditt engagemang? 

– Mycket är från min mamma. Hon har alltid varit en person med extrem kreativitet, engagemang och drivkraft. Hon har format mig till den jag är idag. Att hon sedan har blivit svårt kroniskt sjuk och dessutom behandlad på ett orimligt sätt av sjukvården har drivit mig, och på ett sätt varit det enda självklara. För så som vården och bemötandet för patienter med ME/CFS ser ut idag är inte ett alternativ. 

Vad gör att du brinner specifikt för patientgruppen ME/CFS?

– Som jag nämnde ovan så är det på grund av att min mamma för några år sedan blev svårt sjuk i ME/CFS. Bemötandet från vården har varit under all kritik med förminskning och okunskap på daglig basis. Efter detta har jag pratat med många andra patienter som beskriver samma upplevelse.

– Det är också en patientgrupp som lever med en extrem trötthet och smärta och som inte orkar eller kan ständigt slåss för sina rättigheter. Efter Coronapandemin har antalet patienter med ME och post-covid ökat och vi har inga specialist klinker för att bemöta dessa patienter. Det är också viktigt att poängtera att det har börjat komma mer och mer forskning på ME/CFS och vårdpersonal kan inte gömma sig bakom att man inte vet något längre.

Vad fick dig från början att vilja utbilda dig till arbetsterapeut?

– Jag har alltid velat arbeta med att hjälpa människor. När jag jobbade på anpassad grundskola fick jag upp ögonen för arbetsterapi. Detta i kombination med att min mamma fick träffa arbetsterapeuter både på Bragéekliniken (som nu är nedlagd) och inom primärvården. Jag tycker att vi är en profession som har ett otroligt fint sätt att se på människan. Ett helhetsperspektiv om som utgår ifrån vad patienten tycker är viktigt. Jag har inte ångrat mitt val en enda sekund.