Loke strålbehandlades som barn

Text: Annika Lund för Medicinsk Vetenskap nr 4 2024 / Tema strålbehandling

När Loke Lassen var åtta år fick hon diagnosen aplastisk anemi, en autoimmun sjukdom som angriper benmärgen. 

– Som nioåring fick jag cytostatikabehandling och blev helkroppsbestrålad för att slå ut immunceller. Efter det fick jag en benmärgstransplantation. Strax innan jag fyllde tio år blev jag friskförklarad, säger Loke Lassen.

Strålningen gavs vid tre tillfällen och Loke Lassen fick ligga i en stel form som hade gjutits efter kroppen. 

– Det var meckigt att komma på plats i den där formen och jag var tvungen att vara naken. Dessutom mådde jag otroligt illa av cytostatikan och kunde inte äta. Det var fruktansvärt jobbigt, men personalen gjorde sitt bästa för att jag skulle stå ut, säger Loke Lassen.

Hon går fortfarande på kontroller hos hematolog. 

– Där har de sagt att jag behöver kolla upp vissa saker, som hur mitt hjärta mår, och börja gå på mammografi redan nu. Men när jag har försökt göra det har varken hjärtläkare eller mammografienhet velat ta emot mig. Det har varit väldigt stressande att hamna mellan stolarna, säger hon.

För några år sedan läste hon om seneffektsmottagningar i den här tidningen, Medicinsk Vetenskap. 

– Jag tog kontakt med en sådan, men de ville först inte heller ta emot mig – jag har ju faktiskt inte haft cancer. Men nu har de tänkt om. Via dem har jag fått remiss till mammografi och hjärtläkare. Allt ser bra ut och det var en stor lättnad att få höra det.

Hon har en del problem som antagligen är seneffekter. Det handlar om ledvärk, torra ögon, allmän trötthet och hjärntrötthet. 

–  Detta får jag antagligen leva med, har jag förstått. Jag fick också en hudcancer när jag var sexton år. Men trots alla de här besvären vill jag få fram något som känns väldigt viktigt: hade jag fötts tio år tidigare hade jag inte levt idag. Det är ett perspektiv jag har med mig hela tiden.