Forskar för bättre hjälp till barnlösa

Vad forskar du om?

– Jag forskar om reproduktion och infertilitet. I alla samhällen finns en relativt stor grupp, runt 10–15 procent, som har svårt att få barn på egen hand och behöver medicinsk hjälp. Assisterad befruktning, IVF, har varit en etablerad teknik i flera decennier, men är fortfarande bristfällig och i stort behov av förbättringar. Bara 25–30 procent av alla IVF-försök är framgångsrika, vilket gör behandlingen dyr, tidsödande och känslomässigt påfrestande för patienten.

Hur forskar ni om detta?

– Vi forskar framför allt på ägg, embryon och prov från livmoderslemhinna. Ofta studerar vi friska fysiologiska mekanismer parallellt med de fel som kan uppstå och resultera i infertilitet. Särskilt inriktar vi oss på graviditetens första veckor och på interaktionen mellan embryo och livmoder. Mellan dem pågår en spännande molekylär dialog som vi bara börjat förstå, och som är avgörande för att graviditeten ska starta. Om något går fel i den kommunikationen kommer inte embryot fästa i livmodern och börja växa. En intressant aspekt är timing – embryo och slemhinna kan vara friska var för sig, men ändå inte binda till varandra om de är i otakt i sin kommunikation.

Hur kan kunskapen användas kliniskt?

– Min forskargrupp vid Competence Centre on Health Technologies (CCHT) och universitetet i Tartu, Estland, har utvecklat ett kliniskt test som används i ett tiotal länder idag, bland annat för att avgöra vid vilken tidpunkt ett befruktat ägg bör återföras vid IVF för att timingen ska bli rätt. Forskningen kan också leda till bättre metoder för val av embryo vid IVF, och på sikt även till utveckling av läkemedel mot infertilitet. Eftersom det blivit vanligare att par väljer att skaffa barn lite senare i livet hoppas jag också att vi på sikt ska kunna ge unga kvinnor besked om deras förutsättningar för att bli gravida och en prognos för i vilken takt denna kommer att avta när de blir äldre.