Vårdorganisationen i Stockholm och den kliniska forskningen – en fråga för oss alla

Av: Lars Klareskog, professor vid avdelningen för reumatologi, institutionen för medicin Solna.

Vad vi vet är att vi som kliniska forskare och verksamma i vården måste förstå hur sjukvården och den kliniska forskningen hänger ihop och sedan göra vårt bästa i den organisation som finns. Vi måste därutöver försöka påverka denna organisation om vi ser att forskningen och därmed kvaliteten i den framtida vården är hotad.

Under lång tid har en av Sveriges – och våra egna – internationella forskningsfördelar varit möjligheten att följa patienter med kroniska sjukdomar över ett helt sjukdomsförlopp, från de första symptomen, över diagnos, terapiutvärdering till analys av långtidseffekter av sjukdom och samsjuklighet. Detta har varit möjligt tack vare sammanhängande sjukvårdssystem och en struktur där alla invånare erbjuds samma sjukvård.  I många andra länder, inte minst USA, är sådan uppföljning mycket svårare på grund av splittrade sjukvårdssystem. Det har inneburit att vi genom fina uppföljningssystem med register och biobanker kunnat bidra väsentligt till kunskapsutvecklingen, men också skapa en unik bas för vår kliniska forskning och därmed också för internationella samarbeten och nationell och internationell finansiering.

Vad som hänt i Region Stockholm under de senaste drygt 10 åren, är att denna sammanhängande organisation omvandlats genom att system med många nya, oftast privata, mottagningar kunnat etableras i det så kallade vårdvalsystemet. Vårdorganisationen har därmed blivit splittrad och svår att samverka med för klinisk forskning. Det har inneburit att vår tidigare internationella konkurrensfördel i den kliniska forskningen i flera fall försvunnit.

Så – vad att göra? En möjlighet är att bidra till skapandet av så kallade akademiska specialistcentra, där öppen specialistvård kan ges utanför akutsjukhusen men med en tillräcklig koncentration av kliniska forskare och en struktur som främjar samverkan mellan vård och forskning. Ett sådant specialistcentrum finns idag, beläget vid Torsplan, ganska nära våra forskningslokaler för epidemiologi och laborativ forskning i Solna. Än så länge finns där reumatologi, neurologi, diabetes och överviktsmottagningar, vilka har möjligheter att samverka med motsvarande verksamheter på Karolinska. Att verka för att det ska bli flera sådana akademiska specialistcentra, för flera specialiteter också på den södra sidan är något vi bör kunna föreslå för den nya regionledningen. Samtidigt hoppas vi att resurser för vårdplatser och för tid för samverkan mellan vård och forskning kommer att tillföras sjukhusen inkluderande Karolinska.

Men att många av de patienter vi vill följa, och vars sjukdomar vi vill förstå och behandla kommer att finnas utanför Karolinska är något vi måste vänja oss vid. Därmed behövs nya verktyg för den kliniska forskningen. Jag tror själv att vi bör arbeta med olika typer av digitala system där patienten själv registrerar sina symptom och bestämmer var blodprov ska tas och undersökningar göras.